Nu börjar fågelskarorna obönhörligt tunnas ut och mörkret gör åter sitt intåg i fågelmarkerna. Av naturliga skäl upplevs denna årstid av många som tung och lite vemodig. Getterön har dock något att erbjuda i fågelväg under större delen av året och en del eftersläntrare bland vadarna brukar vara kutym. Nu dyker i gengäld de arter upp som normalt inte går att finna här resten av året såsom salskrakar, sångsvanar och med lite tur kanske något arktiskt vitvingat trutbesök. Det råder knappast någon tvekan om att vintern gör sig påmind, med allt vad det innebär av frostnupna dagar med ett begränsat dagsljus.

Men en tidig novembermorgon hörs plötsligt överraskande, porlande sångstrofer i mörkret. Och så minns vi med ens detta årligen återkommande fenomen, rödhakens välkomna toner, nu förstärkta i skönhet tack vare årstiden. I Naturums närhet kan man få åtnjuta flera fåglar som sjunger i kapp, liksom för att överrösta varandra. Till skillnad från många av våra andra tättingar sjunger såväl hannar som honor. Det är balsam för själen och istället för annalkande vinterdagar gör sig vårkänslorna påminda.

Rödhaken var enligt den göteborgske fågelkännaren C.O Bothén känd som övervintrare redan vid 1800-talets slut. Utöver ett antal iakttagelser såldes flera exemplar varje vinter som så kallad kramsfågel vid stadens salutorg. Särskilt gynnsamma torde övervintringsförsöken ha varit under de milda vintrar vi upplevt under det senaste årtiondet. Vid långvariga köldknäppar brukar antalen däremot tunnas ut betydligt, trots att rödhaken är en förvånansvärt tålig fågel. Det som kanske är mest frapperande är dess överlevnadsförmåga, om man betänker att födan under normala omständigheter utgörs av insekter.

En annan begivenhet om man vill njuta av fågelsång vid denna årstid, kan vara att söka sig ett stenkast söder om reservatet, till de timmerupplag som brukar läggas upp i hamnen. Där gör sig en annan sångare hörd med högljudda och rungande strofer, nämligen gärdsmygen. Också den en relativt tålig fågel som gynnats av det mildare klimatet. De återfinns på lite olika platser, men tycks lockas i hög grad av de insektsrika upplagen. Där kan man se och höra ett smärre antal sjunga samtidigt.

Väl där brukar även en och annan udda sångstrof kunna urskiljas. Den karakteriseras egentligen av tre sammansatta delar, en snabb och ljudligt svirrande upptakt, ett lågmält knastertorrt krasande och en fallande tonskala. Det är den svart rödstjärten som varje senhöst sedan 1980-talets början sökt sig till vedupplagen av samma skäl som de andra arterna, den rikliga födotillgången. Plötsligt sitter en gammal hanne framför mig på en utskjutande timmerstock med sin skimrande och solbelysta fjäderdräkt. Bröstet och ansiktet är kolsvart, hjässan blygrå och ryggen svartaktig med fina gråstänk. Från vingarna lyser en rejält markerad vit fläck, som bryter av mot en smakfullt roströd stjärt. Hastigt knixar den till i en nigande rörelse och darrar extatiskt med stjärten. Sekunden efter har han försvunnit, för att strax stå och ryttla mot den solvarma timmerhögen en bit därifrån. Troligtvis har den funnit några småkryp som vaknat till liv av solvärmen. Mumma för en hungrig liten höstsångare.

 

Reino Andersson