I slutet av september-oktober kan man ta del av skäggmesens högflykt, ett fascinerande men ganska okänt skådespel för många naturmänniskor. Som på en given signal en och en halv timma efter soluppgången, lyfter de alla samtidigt från vassarna i en uppåtstigande luftakrobatik och kan då nå väldigt hög höjd, ibland så att man tappar dem med blotta ögat. Samtidigt låter de höra sina ljudligt pingande läten som blir till en sällsam serenad i lufthavet. Det är vid sådan så kallad högflykt som fåglar regelbundet ger sig iväg från området i långväga spridningsrörelser. Som mest har ett sextiotal skäggmesar setts högflyga samtidigt på Getterön. Denna beskrivning av dessa säregna fåglar är hämtad ur vår bok Fåglarnas Getterön.
Skäggmesen observerades första gången i Sverige 1965 vid Hammarsjön i Skåne efter en utvandring framför allt från Holland. Det var dock först i början av 1970-talet som arten fick ordentligt fäste efter att ha koloniserat sjön Tåkern i Östergötland. Då det är en produktiv art som lägger upp till tre kullar under en säsong, uppgick antalen till 20000 individer redan hösten 1976. Samtidigt ägde en omfattande utflyttning rum och arten etablerade sig på en rad nya platser i Götaland. Den iakttogs första gången i reservatets vassar den 26 december 1984. Redan året därpå konstaterades ett par häcka vid Himleåns mynning, vilket resulterade i tre flygga ungar. Men det var egentligen under 1989 som skäggmesen på allvar började sprida sig på Getterön.
1989 var också det år då släktingen pungmes började dyka upp talrikare än någonsin i Varbergstrakten. Den observerades från april till november med fem häckningar konstaterade, två av dem i direkt anslutning till reservatet. Året därpå förekom pungmesen på ett antal platser i Varberg med omnejd, bland annat häckade ett par vid Breared. Honan där visade sig vara ringmärkt och vid fångst av henne avslöjades att hon var märkt som bounge i Kristianstad året innan. Hon infångades ytterligare en gång senare under hösten vid fågelstationen, där också fyra årsungar ringmärktes den 4 augusti.
Under 1990-talet gjordes sedan en rad spännande återfynd av pungmesar. Av fyra Getterömärkta årsungar påträffades en häckande i Skåne, en kontrollerades av ringmärkare på Jylland och en i Frankrike. En annan visade sig häcka framgångsrikt i Varbergs hamnområde. En gammal hona fastnade vid ett tillfälle i ett nät samtidigt med fyra årsungar. Hon visade sig vara ringmärkt vid Kvismaren i Närke och gissningsvis var det hennes familj som hade gett sig iväg tillsammans mot sydväst.
Många var vi nog som trodde att arten liksom skäggmesen skulle bli en etablerad häckfågel hos oss. Men så blev det inte även om sporadiska fynd och några häckningar ägt rum sedan dess. Både skäggmes och i synnerhet pungmes har en relativt särpräglad ekologi med invecklade parningsstrategier. Båda har de ett påfallande rörligt utbredningsmönster, med en mängd återfynd och kontroller från vitt skilda håll. Även om skäggmesen har stannat kvar hos oss skulle de mycket väl kunna gå samma öde till mötes som pungmesarna. Detta då deras förekomst är den nordligaste i sin utbredning. Därmed är de också känsliga för förändringar såväl hos oss, som påverkan i deras kärnområden längre söderut. Hur som helst är det älskliga fåglar, som utan tvekan ger krydda åt vår fågelvärld. Det är bara att glädjas åt dem så länge de finns kvar.
Reino Andersson