Den 21 juni var det sommarsolstånd. Därefter har dagarna blivit kortare – ett hösttecken med andra ord. Men egentligen visade sig de första hösttecknen redan för en månad sedan, i slutet av maj. Redan då började de första honorna hos skogssnäppan dra söderut. Därefter kom de första svartsnäpporna och storspovarna vid skolavslutningstid, och även de var honor. I vadarnas värld är nämligen könsrollerna ofta ombytta.

Allra mest uttalade är dessa ombytta roller hos simsnäpporna och fjällpiparna. Hos dem är det honorna som har den vackraste fjäderdräkten, och det är också honorna som står för spel och inviter. De ser ut att lova hannen guld och gröna skogar bara han blir deras partner, men så snart honan lagt äggen, lämnar hon hannen som sedan ensam står för ruvning och ungomvårdnad. Den fagra madamen drar istället snabbt söderut.

Även hos skogssnäppa, svartsnäppa och storspov drar honorna alltså söderut långt innan årets ungkull är självständig. Hos storspoven och skogssnäppan deltar honan i regel i ruvningen, medan honorna hos svartsnäppan flyttar iväg så snart äggen är lagda. När svartsnäpporna rastar hos oss i juni månad bär de fortfarande den eleganta bröllopsstassen. Det är en långbent och långnäbbad som ger ett gracilt intryck. Fjäderdräkten är kolsvart undertill, medan den svarta ovansidan är översållad av små vita prickar. Både näbb och ben är i huvudsak svarta, men på den inre delen av näbben och övre delen av benen övergår det svarta ofta i klarrött.

Det är i regel mycket svårt att skilja könen åt hos både skogssnäppa och svartsnäppa. Att vi ändå vet att det är honorna som flyttar först är en lärdom från den tid då man skådade fågel med bössa och inte med kikare. De skjutna fåglarna dissekerades, och tidigt under höstflyttningen visade sig i princip alla individer vara honor. Hos storspoven går det att skilja könen åt om man ser dem bra. Honan är nämligen något större än hannen och har framför allt en tydligt längre näbb.

Nu är det inte alla vadarfåglar som har ombytta roller. Hos några arter är hannarna enbart intresserade av att få sprida sina gener, gärna via så många honor som möjligt, och de drar inte minsta strå till stacken när det gäller ruvning och omvårdnad av ungar. Detta gäller bland annat morkulla, brushane och den sibiriska och nordamerikanska tuvsnäppan. Den sistnämnda är en art som vi ser i stort sett varje år i Halland, men endast med några få exemplar.

Tuvsnäppehannen skulle faktiskt kunna kallas för fåglarnas häradsbetäckare med den distinktionen att han inte nöjer sig med ett härad utan far omkring som en skottspole under hela häckningssäsongen. Två forskare följde tuvsnäppehannar vid Barrow i norra Aalaska med hjälp av satellitsändare under häckningssäsongen. Under två år, 2012 och 2014, försågs vardera 60 tuvsnäppehannar med satellitsändare varpå fåglarna kunde följas under resten av häckningssäsongen.

Det visade sig att flera av hannarna drog vida omkring för att attrahera och kunna para sig med så många honor som möjligt. En av hannarna spelade under en och samma säsong först vid Barrow och senare samma sommar på västsidan av Jamalhalvön, dvs. nära gränsen till Europa! Det innebar att denna hanne flög 1300 mil mellan de olika spelplatserna. En annan hanne uppträdde under en sommar på inte mindre än 23 spelplatser! Forskarna kunde också konstatera att vistelsetidens längd på de olika spelplatserna stod i direkt proportion till antalet tillgängliga honor i respektive område.

Allra sist vill jag ta tillfället i akt att tipsa om vadarskådning nu under sommaren. Våra halländska stränder hyser under juli mycket vadare. Ofta kommer de långväga ifrån och de bär i regel fortfarande häckningsdräkten – eller bröllopsstassen om ni så vill.

Anders Wirdheim