Äntligen slår bokarna ut! Kullarna i Åkulla täcks nu av ett intensivt grönt tak. Det är lika magiskt varje gång, även om man vet att det sker varje år i skiftet april-maj. Nu är tid att gå ut på stigarna och suga i sig skönhet och syre i fulla drag. Varje gång jag kommer ut är jag tacksam för att lövskogen fick vara kvar här när mycket annars omvandlats till trista granplanteringar. I Åkullaområdet utgör lövskogen ungefär 30 procent, vilket är mycket mer än skogen i länet i stort. I Halland är det bara ungefär 7 procent som är ädellövskog. (Kan du förresten räkna upp de ädla lövträden? Det är förutom boken så klart även eken, men hit räknas också ask, alm, lind, lönn, avenbok och fågelbär.)

Vi förfäras när vi får höra om regnskog som huggs ner i Brasilien eller Indonesien, men tänker då ofta inte på att precis samma sak har hänt här. Det ligger bara så långt tillbaka i tiden att ingen av oss kan minnas det. Faktum är att de europeiska ädellövskogarna, den så kallade nemorala lövskogen, är jordens mest förödda naturtyp! Det återstår bara bråkdelar av procent i någorlunda ursprungligt skick. Det är därför det är så viktigt att återskapa ädellövskog i reservaten, som vi gör på flera håll bland annat i Åkulla. Även i reservaten är ofta lövskogen uppsplittrad av granplantager, och nu försöker vi få bort dem och binda ihop de gamla bok- och ekskogarna med nya. På hyggena blir det oftast också ett kraftigt uppslag av björk. Men det gynnar till exempel den mindre hackspetten, som vintertid är beroende av skalbaggslarver i klen lövved. De kan knacka med näbben på en gren och sen lyssna om det kryper en larv därinne, för att avgöra om det är lönt att försöka hacka. Ett enda par mindre hackspett behöver minst 50 hektar bra lövskog för att klara vintern!

Till ljudbilden i bokskogarna hör förutom hackspettarna en del fåglar som inte är lika vanliga på andra håll. Skogsduvan spelar nu för fullt i hela området. Den bygger framför allt bo i gamla hackspettshål, och då framför allt sådana som hackats ut av spillkråka. De andra spettarna gör helt enkelt inte hål som är så stora att en småfet duva kan ta sig in… Annars är kanske grönsångaren den mest karakteristiska fågeln i bokskog. Man ser den sällan, i grön fjäderdräkt mot gröna löv, men hör den desto oftare. Liknelsen med ett mynt som snurrar på en stenskiva beskriver lätet väldigt väl.

Ett av mina finaste fågelmöten i Åkullaskogarna var när jag hörde den mindre flugsnapparen för första gången. Mitt i sommarhettan, med flugor svärmande runt huvudet, så gick jag längs en bäckdal i naturreservatet Skogsbo. Då hörde jag den lätt vemodiga sången, ett slags mellanting mellan lövsångare och svartvit flugsnappare. Jag blev verkligen själaglad, lika mycket för att ha fått ett nytt kryss som för att jag lyckades identifiera sången. Ge dig ut och lyssna efter den du med!

 

 

Bokens vassa knopp

går från smal till svällande

Våren i en strut

 

/Mikael Stenström