Mitt avslutande blogginlägg förblir måhända en aning drömmande. Då och då poppar tankarna upp om hur Getteröns naturreservat hade kunnat se ut om det inte blev som det blev. Om inte reningsverket hade slukat områdets rika sumpmarker i sydost, om inte hamnen hade tillåtits breda ut sig på vadarstränderna söder om Getterövägen och om inte soptippen hade börjat fyllas ut på den plats vi idag känner som Naturumsområdet. Hur kunde egentligen dessa övergrepp på högklassig natur få ske?
Att reservatets våtmarker som vi känner dem idag trots allt finns kvar, kan tillskrivas en handfull eldsjälars outtröttliga kamp. Då var ornitologernas skara betydligt mindre än nu, men den kunskap de besatt skulle till slut visa sig räcka i argumentationen med myndigheterna. Men turerna var många och spände över flera år, mer om denna historik går att läsa i vår bok Fåglarnas Getterön. Vid denna tidpunkt startade också ideella krafter de landsomfattande räddningsprojekten av pilgrimsfalk och havsörn. Detta har präglat inte minst Getterön som idag har regelbundna besök av dessa arter, efter en häpnadsväckande tillväxttakt av populationerna. För havsörnens del är framgången långt ifrån avslutad och vi kan med säkerhet förvänta oss ytterligare häckningsetableringar i Halland.
Historia och nostalgi skall förvisso inte negligeras, men det är naturligtvis mer fruktbart att blicka framåt. Snart kommer den nya godsbangården att nagga den gamla soptippen Dumpen och de östra ängarna i kanten. Enorma mängder schaktmassor från bygget av järnvägstunneln kommer också att läggas på hela det gröna naturområdet öster om Naturum, som under ett antal år kommer att förvandlas till en byggarbetsplats. Reservatets buffertzoner kommer därmed att krympa ytterligare, men som en skälig ersättning finns planer på att anlägga ett nytt våtmarksområde norr om Lassaberget. Med tillhörande gömslen skulle det kunna bli ett välkommet tillskott såväl för områdets fåglar som fågelskådare.
I söder har redan en buffertzon med skyddsvall mot hamnen iordningställts efter lång tids rättsligt processande. Norr om reservatet kan man möjligen befara ytterligare bostadsbebyggelse, men det är idag ovisst hur exponerat det skulle bli för naturreservatet. Den stora frågan för Getterön på längre sikt är nog ändå flygplatsens vara eller icke vara. Om den skulle försvinna från området, vilket det finns planer på, är det nog fara värt att den värdefulla marken exploateras och bebyggs. Kanske blir det en campingplats eller bostäder i någon form, vilket verkligen skulle vara en katastrof för hela fågelområdet.
Istället för en sådan utveckling har man om viljan finns en unik chans till utökning av reservatsmarken. I min värld skulle man kunna omvandla hela flygfältet till ett gigantiskt våtmarkstillskott sluttande ned mot Killingatångens vassar. Man skulle få plats med en mängd småvatten och observationsplatser i nära anslutning, till gagn för alla parter som förmår att ta in win-win filosofin i sitt medvetande.
Det kanske är där man någon gång i framtiden ska få skåda sin drömvadare styltsnäppan eller varför inte en totalt vilsekommen hägerpipare, som sufflerar skärfläckornas snarlika fjäderdräkt. Nåväl, kanske är det mer realistiskt att vipor, rödbenor och rödspovar skulle kunna öka igen och det är naturligtvis glädjande nog. Framtidens fågelvärld är ett oskrivet och spännande blad. Till alla er som orkat läsa mina texter så här långt tackar jag för mig, det har varit trevligt och privilegierat att få skriva gästbloggen. Kanske kan det bli ett mer fältmässigt återseende i vårt gemensamma fågelparadis, Getteröns naturreservat.
Reino Andersson