Efter att ha arbetat med fågelinformation i ett drygt kvartsekel vet jag att nu stundar årets mest hektiska tid. Snart kommer min telefon att gå varm, och den elektroniska brevlådan fylls av e-post. Anledningen är att det nu börjar dyka upp fågelungar på många platser men också att det är dags för brevduvetävlingar. Och så är det ju alla dessa rödstjärtar . . .

Detta med rödstjärtarna kräver nog en förklaring, men denna fågel är utan tvekan den som oftast sätter myror i huvudet på folk. Det är dessutom en art som ökat i antal på senare år och som spridit sig till nya miljöer. Det innebär att många får se den för första gången i sitt liv och reagerar på dess skönhet. Så här kan ett samtal låta:

– Jag har en så vacker fågel i min trädgård. Den är så färggrann att det nog måste vara en förrymd burfågel, säger rösten i telefonen, varpå jag ber henne eller honom att beskriva fågeln.

– Den är ungefär så stor som en talgoxe, men den är klart röd undertill och svart på strupen och hakan. Uppe på huvudet är den vit och så verkar ryggen vara grå.

Jag svarar att detta är en utmärkt beskrivning av en rödstjärthanne, men möts av ett kategoriskt ”Nej, en rödstjärt är det inte! Jag vet hur de ser ut!”. Det har till och med hänt att uppringaren blivit så arg att hon eller han slängt på luren när jag hållit fast vid att det faktiskt är en rödstjärt man sett.

Jag tror att detta handlar om att många människor är väl förtrogna med namnet rödstjärt men att desto färre sett en sådan i verkligheten. Namnet förekommer nämligen ganska ofta i korsord och ordlekar, till exempel i form av frågan ”Fågel efter Vätternrundan?”. Har man cyklat 30 mil, blir man lite röd i stjärten . . .

Men trots ovan nämnda meningsskiljaktigheter är rödstjärtfrågorna ändå lätta att hantera jämfört med fågelungarna och brevduvorna. I båda fallen handlar det om att människor känner stark empati för de små liven och att man förväntar sig att någon ”ska göra något”. Jag brukar försöka förklara att fågelungarna inte alls är så övergivna som de verkar. Även om föräldrarna kanske inte syns, finns de i närheten. Jag säger också att det sämsta man kan göra är att försöka ta hand om den till synes övergivna fågelungen. Men ofta har uppringaren redan gjort detta. Man har fågelungen i en låda och vill nu att någon ska ta hand om den, alternativt få tips om vilken mat den ska ha och hur ofta den bör matas.

Men det är tyvärr mycket svårt att föda upp fågelungar. Ungen kan äta med god aptit, men så plötsligt en morgon ligger den död i lådan eller buren. Anledningen är förmodligen att vi inte lyckas ge den en tillräckligt fullfärdig kost. Därför är min stående uppmaning att Ta inte hand om fågelungar utan lämna dem där de är. De är nästan aldrig så övergivna som de ser ut.

En liknande uppmaning ger jag dem som ringer om brevduvor. Nu på försommaren startar tävlingssäsongen, och att döma av brevduvornas ringar är det främst danska duvor det handlar om. Danska brevduvefantaster åker över till Sverige med lådor fulla av duvor. Duvorna släpps och tävlingen gäller vilken duva som snabbast hittar hem. Men vissa duvor hittar eller orkar inte hela vägen. De söker sig därför till trädgårdar och människors närhet, alltså till miljöer som är förknippade med mat och skydd för dessa duvor.

Och många känner som sagt empati och vill hjälpa duvorna. Man ger dem mat och vatten med följden att duvan stannar kvar. Ibland kan de bli kvar veckor eller månader i sträck, och då blir de plötsligt till en börda. Mitt råd är därför att man ska låta duvan vara och inte ge den mat eller vatten. Efter lite vila brukar dessa duvor fortsätta sin färd och förhoppningsvis hitta hem till sitt duvslag även om det ligger på andra sidan Kattegatt.

Anders Wirdheim