Om man som jag bor i Varberg och har kommit upp i medelåldern, så känns det ofta som man bara vill skrika rakt ut: ”Stopp, jag hänger inte med, det ändrar sig för fort!” Det byggs, grävs och härjas överallt. Fler och fler öppna marker byggs igen och jag tror snart jag hört den sista lärkan på min cykeltur till jobbet. Utveckling, kallar man det. Kanske är det nödvändigt, men det är fruktansvärt jobbigt att se på hur utrymmet för djur och växter krymper.

När det känns så finns det en bra terapi: åk ut i något av våra naturreservat! Visst händer det saker där med, som jag till exempel beskrev i mitt förra blogginlägg. Men i de flesta av reservaten så går förändringen väldigt sakta. Västra Getterön, eller Gubbanäsan som många kallar reservatet, är sig till stora delar likt så som jag minns det från min barndom. Faktum är att det var här som jag första gången fick lära mig att det är skillnad på natur och natur. Som liten parvel var jag ute här med mina föräldrar, förmodligen en solig söndag. Vi vandrade över hedar, klipphällar och klapperstensfält. Bland stenarna hittade jag en som var så fin att jag ville ta med den hem. Men då förklarade pappa att det fick man inte göra, för här var det naturreservat. Och så förklarade han vad det betyder: att på vissa ställen behöver till och med stenarna få vara ifred. Det satte sig uppenbarligen: långt senare började jag plugga biologi på universitetet, och landade till slut som förvaltare för samma reservat som jag vandrat i som liten.

Pappa var väldigt intresserad av geologi, och hade nog verkligen uppskattat den exkursion som Hallands geologiklubb höll där ute för ett par år sen. Där fick vi lära oss det varit stor dramatik här ute, bara det att det skett på en så lång tidsskala att vi kortlivade människor inte hinner märka av det. Stenen har knådats i jordens våldsamma inre och det vi ser är bara som en stillbild i en långfilm.

En del processer är i och för sig lättare att föreställa sig; hur vatten, sten och grus från inlandsisen har slipat fram de fantastiska formerna i klipporna vid Lilla Trälviken. Jag kan stå länge och se hur vågorna spolar fram och tillbaka över klipporna, som är täckta av den lömska Svarta bältesbakterien (släktet Calothrix). Inlandsisarna har sett till att fylla den närmare 5 000 meter djupa förkastningen mellan Sverige och Danmark med sediment. Det är hisnande att tänka sig: här utanför har det en gång varit fem kilometer djupt!

En ännu snabbare process, om den inte hejdas, är igenväxningen. De kor och får som går där ute kämpar mot sly och vresrosor, och de behöver få hjälp med röjning. Men stenen och hällarna närmast havet rår buskarna aldrig på, dit kan man alltid komma tillbaka och se hur allt är sig likt – och ändå olikt. Vädrets skiftningar upplever man aldrig starkare än här ute, och en klipphäll i vinterstorm är något helt annat än en stilla sommardag.

Till sist, ännu en haiku som sammanfattning:

Världen rör sig snabbt

Min hjärna är så långsam

Sten har inte brått

/Mikael Stenström