was successfully added to your cart.

Jag är som ett fä bland andra

Så här under sommaren tillbringar många av oss tid i stugor på landet eller ute vid kusten. Då är det inte ovanligt med en eller annan närkontakt med fåglar. Vid sådana tillfällen är det lätt att känna en viss samhörighet: Man upplever sig vara kompis med fågeln i fråga.

I mitten av juli vistades jag i en stuga nära kusten. Under dagar med lite sämre väder hände det ofta att ladusvalor jagade lågt över stugans gräsmatta. Svalorna hade utflugna ungar som verkade omättliga. Påfallande ofta fick jag en känsla av att svalföräldrarna sökte upp människors närhet. Kanske visste de instinktivt att det ofta finns flygande insekter runt större varmblodiga däggdjur? Hur som helst kom ladusvalorna ofta så nära att jag kände vinddraget från deras vingar i mitt ansikte.

Under sensommaren har ladusvalorna hungriga munnar att mäta – och maten, dvs. insekter, hittas bland annat runt större varmblodiga djur. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

En annan fågel som vi ofta får närkontakt med under sommaren är rödhaken. Precis som ladusvalor söker de sig till människors närhet. Om man inte ägnar dem något intresse, kan rödhaken komma mycket nära. Vid flera tillfällen har jag sett hur de hoppat mellan fötterna på en person som suttit i en stol och läst! Men när man vid sådana tillfällen försöker fotografera rödhaken, blir den genast mera på sin vakt. Då håller den hela tiden ett visst avstånd och är snabb att ta till vingarna.

Vi vill som sagt gärna se närhet till fågelindivider som ett bevis på att vi har någon form av kontakt. En svampplockande bekant har många gånger berättat lyriskt och lyckligt om hur hon har sällskap av en rödhake i ett visst skogsparti med mycket trattkantareller: ”Den kommer alltid fram och gör mig sällskap – och den är inte alls rädd”, säger hon. En annan bekant har en liknande relation till en sädesärla som häckar på hans hus. Även sädesärlan kommer till mötes när han klipper gräs eller sysslar med annat trädgårdsarbete: ”Vi är kompisar, ärlan Erland och jag”, säger min bekant.

Men frågan är om dessa relationer handlar om något annat än att fåglarna helt enkelt utnyttjar oss? Vi vill ju inte se det så, vi vill nog helst uppleva en vänskap med djuren. Men precis som att ladusvalor närmast instinktivt vet att det flyger insekter runt stora, varmblodiga däggdjur, vet rödhakar och sädesärlor att djur som rör sig på marken skrämmer upp många insekter. Det är därför rödhakarna och sädesärlorna söker upp vår närhet och gärna vistas där så länge vi inte ägnar dem något överdrivet intresse.

Det är lätt att upfatta den förtroliga och orädda rödhaken som en kompis. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Om man på Getterön eller andra strandängar tittar lite närmare på de betande korna, förstår man lätt vad jag syftar på. Runt, och framförallt bakom, varje ko går starar, gulärlor, sädesärlor och andra fåglar. Så snart kon i fråga skrämmer upp en insekt från gräset, är en fågel framme och snappar åt sig flygfäet.

Det finns till och med fågelarter som anpassat hela sitt liv efter detta födosök. Kohägern fanns historiskt bara i Gamla världen, där den levde i områden med stora hjordar av vilt, t.ex. på Afrikas savanner. När sedan människan i sen tid tämjde kreatur och började valla får, getter och kor, fick kohägrarna nästan obegränsade möjligheter att sprida sig. Under tidernas gång har det säkert hänt många gånger att småflockar med kohägrar blåst över Atlanten, från Afrika till Sydamerika eller Karibien. Men länge, länge var det fatalt och liktydigt med en snar undergång. Men så etablerade sig den vite mannen i Nya världen och förde med sig kreatur i stora hjordar. Vips fanns det livsrum för kohägrar, och på bara några decennier lade denna art en hel kontinent under sina vingar.

Kohägern har kunnat sprida sig över en stor del av jorden tack vare de kreatur som vi människor håller oss med. Foto: Anders Wirdheim

Så den krassa verkligheten bakom de förtroligt uppträdande fåglarna runt omkring oss är nog att de bara ser människan som ett fä bland alla andra.

Anders Wirdheim