was successfully added to your cart.

Högtidsstunder med vadare

Bortsett från ett par häckande drillsnäppor i Delsjöområdet, såg jag min första riktiga vadare bland tipp- och schaktmassor vid det som senare skulle bli Skandiahamnen. Mellan all bråte av utfyllt rivningsmaterial, hade det bildats små dammar i det som återstod av de gamla våtmarkerna. Dessa lockade temporärt en hel del vadare, framför allt de större och långbenta Tringaarterna. Liggande på mage såg jag den på bara några meter vada omkring i det avfallsgrumliga vattnet, grönbenan, otroligt vacker med sina gyllengula ungfågelsfläckar på ovansidan. Där visade sig de kommande dagarna även rödbenor och skogssnäppor och en enda svartsnäppa, skönast av dem alla.

Vadarfåglar tycks vara något speciellt för många skådare, så ock för mig. De är genuint vackra representanter för sitt släkte, då de för sig graciöst och harmoniskt, med en svårdefinierbar känsla av oåtkomlighet med både mytiska och avlägsna häckplatser. Det är en särpräglad fågelgrupp vars födosöksbeteenden möjliggör långa stunder av studier, vilket är tacksamt om man vill förkovra sig och lära in olika dräkter. Men även deras miljö lockar då de är hemmastadda i våtmarker, utmed havsvikar och stränder. Med Getterön som hemmalokal har man det särskilt förspänt, eftersom gynnsamma dagar kan bjuda på nästan alla våra vadararter, ibland i tusenhövdade skaror.

En del av den mångtusenhövdade kärrsnäppeflock som rastade några dagar på Getterön i slutet av maj. Foto: Folke Holmqvist

Under fyra år, 2010-2013, räknade jag rastande vadare systematiskt från tre punkter på reservatet så gott som dagligen. Avsikten var att jämföra med Claes-Göran Cederlunds räkning 40 år tidigare, för att kunna se eventuella förändringar i arternas uppträdande. Med reservation för metodens felkällor var det en del arter som ökat, men ännu fler hade minskat. Vadare som det av allt att döma hade gått bättre för var exempelvis skogssnäppa, grönbena, kustsnäppa, spovsnäppa och myrspov. Bland de som minskat allra mest återfanns enkelbeckasin och brushane. Totalt sett hade numerären hos 19 arter nästan halverats, men om man bortser från de två nämnda arterna såg det inte fullt lika illa ut. Studien pekar på hur viktigt det är att fortsätta följa fågelbestånden på ett djupare plan.

Grönbenan var en av de första vadare jag fick stifta bekantskap med. Foto: Björn Otterdahl

På Getterön är det ofta långa avstånd som gäller vid vadarskådning, åtminstone när det är lågvatten och fåglarna födosöker vid Killingatången. Det vet många av de skådare som upplevt svårigheterna med att försöka artbestämma dem i sina olika fjäderdräkter eller då färgerna helt försvunnit i motljuset. Själv har jag varit tvungen att anpassa mig till detta och använder oftast form och rörelsemönster för att identifiera dem. De flesta vadare uppvisar sina egna artspecifika karaktärer och man slipper då ta hänsyn till deras färger som ibland snarast kan vara förvillande. Hur många har till exempel tänkt sig brushanen som en gammal man i vadarkropp, krum och stel och som vrider inte bara på huvudet, utan hela axelpartier när den tittar sig omkring. Eller gluttsnäppan som älgar runt och slänger med benen lite ostrukturerat åt sidorna, till skillnad från sina släktingars symmetriska och välordnade gångstil.

Gluttsnäppans landningspose. Foto: Björn Otterdahl

Oavsett om det är äldre sommarröda spovsnäppor och kustsnäppor eller mer oansenligt färgade ungfåglar frampå höstkanten, är det alltid samma vackra skådespel som man får ta del av. Är det högvatten tvingas de in från Killingatången till den reglerade Dammens blottlagda gyttjebottnar. Där har man betydligt bättre chans till närstudier från de anlagda gömslena och observationsplatserna. Sådana dagar blir till högtidsstunder för alla vadarfrälsta, försedda antingen med kameralinser eller kikarokular. Då minns man med glädje den första grönbenan.

Reino Andersson