Getterön är en av landets förnämsta fågellokaler. Det är naturligtvis ingen nyhet för er som följer Naturums arbete. O.F. Reuterwall skrev redan 1952 i boken Natur i Halland; ”Det är ej ofta man finner ett stycke natur av detta slag i så omedelbar närhet till en stad. Man vill hoppas att denna tillflyktsort för fåglarna, som i högsta grad göra naturen levande, även i framtiden måtte få ligga orörd.” Detta infriades dessbättre efter många års argumentation och strid för området. Dess våtmarker är idag unika även i ett Europaperspektiv, eftersom det är få platser där man kan se så mycket fåglar inom ett så begränsat område. Det vet många av våra beresta fågelskådare.
För trettio år sedan flyttade vi hit med familjen från Göteborg. Att valet föll på Varberg var inte så konstigt, med stad och natur i direkt anslutning till havet och det var ju här fåglarna fanns. Getterön och Hallandskusten hade också under alla år varit Göteborgsskådarnas hemmamarker, även om Torslandaviken fram till sjuttiotalet låg orörd och lockade med sitt rika fågelliv. Många helger bar det av ned till Morups Tånge för att skåda vadare och sedan följde man kusten norrut till Getterön. I de yngre åren tog många tåget ned, en del åkte moppe, medan en och annan entusiast cyklade. Ibland övernattade man i den då välkända ladan vid Korshamnsviken som gick under namnet Hotell Calidris, det latinska släktnamnet för många småvadare. Eller så låg man över i det numera rivna fågeltornet på Getterön.
Då som nu tyckte väl en del att Morup stod för det natursköna landskapet, medan Getterön upplevdes något tristare med trafik och stad alldeles inpå. Likväl var det här fåglarna var som talrikast och väl på plats i fågeltornet, fick man ändå en härlig känsla av frihet och närhet till spelande kärrsnäppor och rödspovar under värmande vårdagar. Här möttes man av Varbergsornitologerna, som oftast var i färd med ringmärkning vid den gamla latrintömningsstationen vägg i vägg med flygfältet. De ingöt stor respekt hos oss yngre och flera av Getteröns tidiga pionjärer och eldsjälar fanns med. Gunnar Pettersson var en av dem, som jag många år senare skulle få ge ut en bok tillsammans med, Fåglarnas Getterön. För bara några månader sedan lämnade han oss sorgligt nog, efter ett helt liv av kamp för Getterön och dess fågelvärld.
Men vi var på den tiden en liten skara jämfört med idag, då Naturum fylls med mängder av natur- och fågelintresserade från när och fjärran. Naturfotografen Sven Gillsäters förhoppning om att ett framtida Getterön skulle kunna bli en forskningsmässig och turistiskt viktig plats för fågelstudier, håller nu på att gå i uppfyllelse. Och det är naturligtvis väldigt glädjande. Själv har jag under alla år varit fängslad av fåglarnas värld och bedrivit en rad olika fågelstudier, inte minst på Getterön. Jag är helst ute i fält, på Killingatången, Lassaberget, vid Himleån eller andra vackra platser runt reservatet. Ibland händer det att kaffet får följa med i ryggsäcken, som ett förstärkt livselixir.
Förhoppningsvis finns det några som delar min passion för fåglarnas liv och leverne i dessa marker, för jag ska försöka hålla mig till det som vi alla har gemensamt, nämligen Getterön. Här finns en kunskapsskatt väl värd att berätta lite mer om. Här möts man alltid av ett skiftande naturpanorama, en skönhet man önskar att fler fick ta del av. Men det är lätt att bli hemmablind. Jag nyper mig själv i armen då och då, för att verkligen inse privilegiet av att få tillbringa dag efter dag någonstans kring strandängarna för att räkna, studera och glädjas åt fåglarna. I det hägrande paradiset.
Reino Andersson