was successfully added to your cart.

Fanns det fler häckfåglar på Getterön förr?

Första gången jag skådade riktigt på Getterön var försommaren 1969. Vi var några kompisar som hade tagit tåget från Göteborg och gick ut på den gamla vägen med fågeltornet som mål. Väl där möttes vi av kärrsnäppors surrande spel i skyn, ett karakteristiskt ljud på den tiden. Men också av brushanespel på stigen ut till tornet. Då häckade över tjugo par kärrsnäppor och det fanns en uppgift om 34 par brushanar. Tio par rödspovar spelflög också över strandängarna, med sina ljudliga, klagande läten. Även om något enstaka rödspovspar ännu kan ses, är allt detta  ett minne blott. För oss som fick vara med är det naturligtvis en stor förlust när man nostalgiskt blickar tillbaka. Orsaken till strandängsvadarnas tillbakagång är inte klarlagd, men bör knappast sökas enbart på Getterön, då trenden varit densamma i stora delar av Västeuropa.

Fågelfaunan är dock inte statisk, utan i ständig förändring. Arter har försvunnit även före min generation, samtidigt som en lång rad fåglar har tillkommit. Den för länge sedan utgångna ortolansparven samt skrattmåsen som invandrade till Halland under 1920-talet, får representera dessa båda kategorier. En art som rödspov dök för övrigt upp så sent som 1951 på Getterön, vilket man kanske inte alltid tänker på.

Skrattmåsen som invandrade till Halland under 1920-talet, häckar nu med över 3000 par på reservatet. Foto: Anette Andersson

Under vårt besök i fågeltornet 1969 fanns ännu inga häckande bruna kärrhökar, inte heller några tärnor, i synnerhet inga kentska. Gässen hade inte etablerat sig, inte heller snatteranden och en andfågel som vigg föreföll i det närmaste otänkbar som häckfågel. Det fanns heller inga gransångare som sjöng i dungarna runtom, de hade inte hunnit sprida sig till våra trakter. Detsamma gällde den sydliga gråsiskan. Kärrsångaren tillhörde de fåglar som höll på att invandra söderifrån, men ännu inte hade slagit sig ned på Getterön. Vid samma tidpunkt skulle det komma att dröja ytterligare femton år tills de första skäggmesarna iakttogs i reservatets vassar.

En stor del av vadarna på Getterön har häckat på de nordöstra strandängarna. Foto: Reino Andersson

Sedan försommardagen 1969 har sammantaget en handfull häckfåglar försvunnit från reservatet, medan närmare tjugotalet arter har tillkommit. Man kan alltså med fog säga att Getterön aldrig haft så många häckfågelarter som idag. Hur är det då med antalet häckande fågelindivider? Ett snabbt överslag visar att en ökning har skett med över 50 procent, från i grova drag 2300 fågelpar till 3600. Och det handlar inte om att gässen står för uppgången, då de flesta av reservatets gåskullar kläcks på öarna utanför Getterön och sedan simmar in för att äta upp sig på de vidsträckta gräsmarkerna. Skrattmås, skärfläcka och kentsk tärna svarar istället för en stor del av tillskottet.

Den senaste i raden av häckfåglar, svarthakad buskskvätta. Foto: Anette Andersson

Men utvecklingen kommer inte att stanna där, tvärtom lär Getterön berikas med nya framtidsarter. Några av dem har redan hittat hit, svarthuvade måsar ruvade på ett bo i Dammen 2013 och ett par svarthakad buskskvätta fick av allt att döma flera ungkullar på vingarna vid Himleån 2017. Dessa arter har under senare år utvidgat sitt utbredningsområde norrut i rasande fart, inte minst i vårt grannland på andra sidan Kattegatt. Flera nya arter står nu på tur och bankar på dörren och inom en inte alltför avlägsen framtid häckar med all säkerhet vitstjärniga blåhakar i Getteröns vassar och måhända skedstorkar på öarna. De sistnämnda har varit oerhört framgångsrika i Danmark med omkring 300 häckande par under förra årets häckningssäsong. Men dessa förväntningar bör i skrivande stund endast betraktas som gästbloggarens egen optimistiska och högst personliga framtidsvision. Eller dröm om man så vill.

Reino Andersson

Gästbloggare: Reino Andersson

Author Gästbloggare: Reino Andersson

More posts by Gästbloggare: Reino Andersson