Glitter och blänk på havet.
Grönskimmer och stillhet vid skogsgölen.
Stänk och porl i bäcken.

Vatten är en livsnödvändighet för oss alla. Vatten att leva av, vid, i eller på. Vatten i våra kroppar, att dricka, att tvätta sig i, eller som ett dimmoln en tidig vårmorgon. Vatten som öser ner över våra huvuden en kulen höstdag och vatten i det stilla vårregnet. Vatten i alla former – en tillgång för mig som fotograf. Speglingar i vatten, glitter, ljus, mörker och alla tänkbara färgskiftningar beroende på tid på dygnet och omgivningens utseende. Och i eller vid dessa vatten med för ögat och örat alla tilltalande naturattribut rör sig de högbenta vadarna. Sköna att skåda, härliga att fotografera.

Jag kryper ner i diket intill strandängarna och studerar fågelvärldens grafiska skönheter, skärfläckorna. Rörliga och snabba, smäckra och eleganta ”kantfåglar” som går i grundvattnet intill stranden och sveper, svänger och sopar med sina smala svarta näbbar. Fångar för mig osynliga små kräftdjur, låter höra en och annan mjuk vissling och flyger sedan längre bort, kanske till ett bättre matställe.

Jag gör som skärfläckorna, dock inte lika elegant, förflyttar mig en bit bort vid vattnet och hamnar intill en vassrugge. En gråhäger står och surar invid ruggen. Vill inte bli störd, vill inte fiska, vill ingenting! Jag känner med dig gråhäger, ibland vill man bara likt dig stanna upp, sätta vardagen på paus och bara tjura eller kanske meditera över livets plus- och minussidor.

Men jag känner själv inte för vare sig det ena eller det andra idag så jag tar mig ytterligare en bit bort och hamnar vid några översvämmade ängar. Där är gräset grönt och vattenblänken blåfärgade av himlen. Där finns rödbenor, grönbenor, gäss och spovar, fast inte alls i lika stor omfattning som tidigare år. Men där gal göken fortfarande och där häckar storken år efter år. Och där far gluttsnäppan omkring som en bevingad och våryr kalv mellan de våta tuvorna!

Och på dessa ängar borde även brushanarna fara omkring under våren. Spela, krumbukta, hoppa och dansa. Men var är ni brushanar? Var blev ni av denna vår? Har ni hittat nya ängar att dansa på? Det lilla antal som landade här försvann lika snabbt som de kom, ingen dans och inget spel. Våren var kall, visst var den det (och är fortfarande i skrivandets stund), men är deras frånvaro symtom på något annat än kylan? Brist på vatten kanske? Ängarna torkade upp tidigt i år liksom i fjol. Nog måste det väl påverka attraktionskraften på våra vattenfåglar, eller har jag fel? Eller är det så att fåglar ändrar sina vanor, flyttar sina spelplatser, häckningsplatser, mellanlandningplatser till nya och för deras del bättre områden? Så oerhört trist för oss människor som inte riktigt förstår vad som händer. Som står där med kamera och kikare i högsta hugg och spanar ut över ängar, som jämfört med tidigare år är fattiga på vingfladder, spel och fågelsång. Jag saknar, sörjer, undrar och längtar åter till de tidigare så fågelrika åren på ängarna.

”Längtan föder längtan
äter sig själv
söker bevingad sin väg
genom böljande gröna dagar
mot det hägrande havet
mot själva varandets vatten
för att förtrollas
av det oändligas magi
och den onåbara horisontens dröm.”

Dikt av Ylva Silverbern, som står för texterna i vår gemensamma bok ”Vingar och Verser”. Ägretthägern har just lyft från bokens omslag och flyger bort från sitt fågelvatten, en jadegrönt skimrande liten göl, någonstans i det vårlika Skåne.

 

 

Skärfläcka: Recurvirostra avosetta, vikt 300 gr

Gråhäger: Ardea cinerea, vikt 1000 –  2000 gr

Gluttsnäppa: Tringa nebularia, vikt 190 gr

Brushane: Philomachus pugnax, vikt 130 gr

Ägretthäger: Ardea alba, vikt 700 – 1500 gr

 

Text och foto: Eva Kronvall