Den sista veckan i oktober fick jag äntligen lön för den möda jag lade ner i min trädgård härom året. Då lockades nämligen en ringtrast till mina aroniabuskar. Den kom dessutom tillbaka dag efter dag och lät sig väl smaka av buskarnas ganska stora och saftiga bär.

Ringtrasten är en art som häckar i fjällkedjan och som bara ses här i Halland i samband med flyttningen vår och höst. Det är lättare att se den på våren än på hösten, men i oktober händer det ibland att några enstaka ringtrastar lockas till dignande bärbuskar i trädgårdar. Men de uppträder då alltid försiktigt och tar lätt till vingarna vid minsta störning.

Ringtrasten påminner mycket om en koltrast, men vingpennorna har ljusa kanter och så har den en halvmånformig ”ring” över bröstet. Ringen varierar från rent vit hos gamla hannar till gråbrun hos unga honor, och det är naturligtvis denna teckning som gett arten sitt namn.

Det var våren 2015 som jag köpte ett tiotal buskar av olika slag och planterade längs en av tomtens gränser. Förutom aronia planterades liguster, fläder, hagtorn och prydnadsapel. Jag valde buskarna av ett enda skäl: De skulle locka fåglar och gärna lite olika arter. Min tanke var också att de skulle bära frukt vid olika tider på hösten. Av de buskar som jag planterade är flädern tidigast, medan hagtornsbären sitter kvar längst.

Jag måste dock erkänna att det blivit lite si och så med resultatet. Nu tar det ju några år innan nyplanterade små buskar bär frukt i nämnvärd mängd, men några av buskarna har haft svårt att rota sig. Kanske gillar inte ligustern och flädern jordmånen eftersom de de fortfarande är taniga efter tre växtsäsonger. Däremot trivs aroniabuskarna fint, och i år är första året som de burit rikligt med bär. Sedan tidigare har jag även oxbär och rönn i trädgården, och båda är populära bland fåglarna. Oxbärsbuskarna attraherar dessutom humlor, vildbin och andra steklar när de blommar på våren. Då kan det vara ett intensivt surrande från buskarna.

Att många fåglar livnär sig på bär är väl känt, men lika känt är kanske inte att olika fåglar äter olika delar av bären. Ett exempel på det är just oxbären. Jag har en stor buske utanför köksfönstret och kan följa fåglarnas förehavanden på nära håll. Medan trastarna är ute efter fruktköttet och sväljer bären hela, hackar blåmesar och talgoxar fram de små kärnorna i bären. Även svarthättor och rödhakar är ute efter fruktköttet, men de pickar i regel i sig detta i småportioner och sväljer inte bären hela.

I rönnarna är sidensvansarna ute efter fruktköttet medan domherrarna enbart äter de små kärnorna. Domherrarna har för övrigt inget vidare bordsskick – det kan se ganska dråpligt ut när de sitter där i trädet och har hela näbben nedkletad med fruktkött.

Förhållandet är liknande med prydnadsaplarna. Deras små äpplen sväljs oftast hela av trastar, medan en kanske oväntad grupp finkar är ute efter kärnorna. När det är gott om korsnäbbar kan man få se både mindre korsnäbb och bändelkorsnäbb klänga omkring i aplarna, sysselsatta med att plocka fram kärnorna ur de små äpplena.

Allra sist vill jag förmedla ett litet tips: Spana efter tallbitar i rönnar, oxlar och andra träd där bären fortfarande sitter kvar. Rapporter längre norrifrån i landet säger att denna stora och tajgalevande fink är i rörelse i höst. Det verkar vara den mest omfattande invasionen på flera år, och kanske kan den komma att nå ända ner till våra trakter. Tallbiten är en stor fink, större än en domherre. Hannen är vackert röd, men honan är minst lika grann, läckert tecknad i gult och grått.

/Anders Wirdheim