Under natten föll ny snö. Ett vitt täcke döljer på ett förlåtande sätt det som är vinterbrunt och fult i trädgården. Av sorkhögarna har det blivit mjuka kullar som kastar långa blå skuggor i den lågt stående solen och snön har dragit en elegant tunn slöja över halvmultnade löv och nerfallna grenar. Jag hänger kameran över axeln och går ut. Luften känns krispig som en nymanglad linnehandduk och det är lätt att andas.

Nu börjar ljuset återvända och jag tycker mig märka att fåglarnas agerande förändrats något, de är mer alerta och aggressiva vid fågelmatningen. Inbillar jag mig, eller är det kanske den kommande häckningssäsongens revirbeteende som fåglarna redan nu börjar lägga sig till med?

Stenknäckarna slås med utbredda vingar om nedfallna frön på marken, blåmesarna tjafsar och jagar varandra runt, runt i häggen under gälla pip och nötväckan signalerar stor irritation redan när den anländer till matplatsen. Men koltrasten är ändå värst av alla, en slagskämpe av stora mått! En kampsporternas mästare med vassa karatesparkar och med fasthållningar i bästa judostil. Tål inte att se en konkurrent vid äpplebiten och blir halvt galen av ilska om någon plockar åt sig ett frö lite för tätt inpå. Hotet i form av en annan fågel får inte komma nära och bekvämlighetszonen får inte passeras! Då yr dun och fjädrar i vingflax och näbbkamper!

 

Det verkar inte spela någon roll att marken vid fågelmatningen är nästan täckt med av människan utlagda äpplen och att fröautomaterna sväller av solrosfrön. Fåglarna tjurar, piper, skriker och slåss om matbitarna.

 

 

Hur mycket värdefull energi gör ni av med i rusningar, jakter, flaxande och slagsmål? Hur tänker ni egentligen små fåglar?

Inne i vårt hus är det lugnt, varmt och skönt. Tjockkofta och raggsockar ligger och väntar på en stol.
Jag tror jag går in igen!

Koltrast: Turdus merula, vikt ca 100 gr

Text och foto: Eva Kronvall