En dag i slutet av juni gick vi längs en skogsväg. Solens strålar smög sig ner mellan barr, löv och grenar. Ett par citronfjärilar lekte runt i en solstrimma. Ett par nötskrikor skränade ”kschää, kschää” över något från en mörk glänta. En liten köttbulle med vingar – gärdsmygen – tog sångton som om den var nyanländ fast det var slutet av juni. För att bara väga 10 gram visste den att förmedla sitt budskap, tänkte jag och vandrade vidare.

Skogen framkallade minnen från livet. De flesta har nog en dunge eller en glänta som vi minns. Kanske ett sådant där överflödande smultronställe eller ett eldorado där det fanns kantareller för ett oändligt antal kantarellmackor. Eller helt enkelt en plats som gav lugn och ro.

Tomas Tranströmer har i dikten ”Minnena ser mig” ett bra sätt att uttrycka den starka känslan som kan fås i skogen en dag i juni:

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.
De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

När vi skulle tillbaka hördes en bekant stämma bland några björkar och granar, från en fågelart som blivit allt mer etablerad i Halland. En brandkronad kungsfågel sjöng “zyzyzizizizizii”. Varpå flera fågelskådarvänner kom för att titta på den, som av många anses vara Europas vackraste fågelart.

Vi lämnade skogen och styrde kosan mot ett grustag för att titta på växter, fjärilar och humlor. Jag tycker att det ger en extra dimension till naturupplevelsen att veta vad det är som flyger förbi över ängen, vad som växer på slänten och hörs uppe i det blå. Kort och gott är det berikande med artkunskap. Att ha ett namn på det som blicken lägger sig på är roligt. Det är omöjligt att lära sig allt men det är bara att nöta på. I grustaget fann vi inte mindre än 10 arter humlor – humlor med vackra namn som blåklockshumla, ängssnylthumla och trädgårdshumla. Bland fjärilsarterna hittades bl.a. två myrpärlemorfjärilar som inte riktigt hörde hemma i grustagets ruderatmark.

Ytterligare arter med vackra namn som violettkantad guldvinge, puktörneblåvinge ängssmygare och kamgräsfjäril fanns bland dagens 12 arter dagfjärilar som uppehöll sig på platsen. En annan ny bekantskap för mig var ett långhornsbi som satt i ett bestånd med kråkvicker. Växter med vackra namn som blåmunkar, vit sötväppling, myskmalva och äkta vallört växte också i grustaget där en hel värld av dofter och vackra syner uppenbarade sig för oss. Det blev en sommardag med både minnen, ny kunskap, glädje och njutning. Precis som det alltid borde vara i livet.

Christopher Gullander