Han är plötslighetens lilla rödbröst, som uppfattas kort i min ögonvrå.
Hans porlande kvällssolo hörs klart över snappsklirret från gubbarnas lövberså.
När jag ansat trädgårdens gröna matta,
sitter han där plötsligt på skaftet av min kratta,
lägger huvudet på sned och tittar på mig i en uppmaning.
”Mera småkryp, så kratta på en aning”!
Plötslighetens lilla rödbröst har fullständig koll,
förflyttar sig alltid när man tittar åt ett annat håll.