Så här, många år senare måste jag erkänna en sak. Jag ljög en gång för min egen vinnings skull. Min nyfunne vän hade en fjädersamling. Fjädrarna från rovfåglar och ugglor imponerade på mig allra mest. Så hur skulle jag gå tillväga för att få tag på sådana fjädrar själv, och det fort? Jo, jag skickade ett handskrivet brev, med min bästa skrivstil till en djurpark i Sverige och bad om fjädrar från olika ugglor. Det fanns förstås en plan bakom det hela. Jag skulle göra ett skolarbete om ugglor, och behövde därför ugglefjädrar från några olika arter. Det var vad jag skrev i alla fall. Men egentligen skulle de bara sättas i min fjäderpärm. Vad gör man inte för sitt intresse?! Hemma på väggen sitter en tavla med bl.a. en del av tidigare nämnda fjädrar från alla förekommande ugglor i Sverige, utom hökuggla, pärluggla och sparvuggla. Dessa måste hittas.
Februari är i mitt tycke en månad som inte är så mycket att ha. Den går mest åt till att vänta på våren och frysa. Kanske är sista tredjedelen rätt bra ändå. Det brukar komma sånglärkor, tofsvipor och en hel del gravänder längs västkusten vid den tiden. Det gäller att försöka göra det bästa av situationen.
Måndagen den 13 februari var en solig dag med blå himmel, svag vind och ett par minusgrader. Det var dags att testa den begagnade kamerautrustningen som jag hade införskaffat under vintern. Hökugglan utanför stan blev mitt mål.
Väl framme gick jag upp längs en väg som löpte parallellt med en stor gravhög från urminnes tider. Min blick letade sig in bland björkarna bakom kullen. Där satt en silhuett, formad som en uggla med lång stjärt. Det var hökugglan som satt kamouflerad mot björkbarkens skiftande färger. Jag gick närmare, in i skogen och ställde mig lutad mot en stam. Ugglans huvud vände sig helt plötsligt i 180 grader och stirrade rakt in i mina gröna ögon med sina gula. Jag såg mig omkring och fick känslan av att ugglan och jag befann oss i en Lars Lerin-målning. Hans kända målningar med björkar är så verklighetstrogna. Tiden stannade. Jag glömde bort alla måsten och kom på att jag hade kameran med mig. Den testades från alla möjliga vinklar och vrår. Jag visste sen tidigare att det finns mycket åkersork i området och valde att vänta ut ugglan. Fast det kändes inte som att jag väntade på den. Det var en njutning att se denna perfekta varelse leta efter mat med sin utmärkta hörsel och syn.
Så hände det, helt plötsligt dök hökugglan ner på marken bland björkstammarna och slog en åkersork. Tystnaden runtomkring mig avbröts av sorkens sista hjärtskärande, pipande skrik innan den dog. Hökugglan satt en stund på marken och spanade runt efter eventuella fiender som skulle kunna ta bytet ifrån den. Sedan vände den sig om och vi såg in i varandras ögon igen. Nu hade den en sork i näbben. Kanske skulle den hamstras (sparas för sämre tider), eller ätas direkt. Jag insåg att nu måste jag vara snabb om jag skulle hinna få några bilder på det här ögonblicket. Kameran smattrade på. Ugglan flög vidare in i skogen med sitt byte.
Det var en väldigt stark naturupplevelse jag precis hade varit med om, en upplevelse som gör livet värt att leva. För att återkomma till det där med fjädrar. Jag hittade ingen hökugglefjäder den här gången, men själva upplevelsen av ugglan var långt mycket större.
Christopher Gullander