Det kom upp ett fynd i mitt flöde på Facebook. En rejäl gjutjärnsstekpanna kostar vanligtvis över 500 kr, men någon ville sälja en för bara 150 kr. Den var dessutom helt oanvänd, så jag kontaktade säljaren och tog en promenad för att köpa den. Jag hade testat pannor i teflon och med keramikbeläggning, men de slets alltid ut i tid och otid. Gjutjärn, däremot, funkade alltid fint. Allt från kotletter till pannkakor och omeletter kunde stekas med gott resultat i en sådan stekpanna.
Jag vandrade in bland husen från 60-talets miljonprogram. Folk kom och gick överallt. Starka, kryddiga dofter från all matlagning blandades med avgaslukt i den friska vårvinden. Det var en sådan där dag som ser ut som 25 grader inifrån, men som känns som 3 grader när man går ut. En pojke kom nedspringande för trapporna efter att jag plingade på dörren. Stekpannan låg i en plastpåse. Han fick pengarna och jag gick hemåt. Jag vet inte vilket land pojken kom ifrån, men jag fick ett stort leende tillbaka innan han sprang upp för trapporna igen. Ett leende förstår vem som helst. Vart man än kommer ifrån. Det bryter språkbarriären. Ett slags universalspråk som lever sitt eget liv.
Jag gick in i en butik och köpte något gott att tillaga i den nya stekpannan. Väl i kassan plingade min mobil till och det stod: ”Härfågel på Grönaberg i Skedala”. Oj, tänkte jag och insåg att nu måste jag traska hemåt fort. Men personen framför mig fipplade runt med kort och kontanter. Det tog tid. Väl ute gick jag raskt hemåt i hopp om att härfågeln skulle behaga att stanna en stund till. Väl hemma plockade jag med mig kameran och teleobjektivet.
Det tog bara 10 minuter ut till Skedala med bil. Väl framme möttes jag av villrådiga fågelskådare som inte sett härfågeln på ett tag. Strax därefter var det som om alla årstider gjorde entré på kort tid. Det blåste som om det vore höst, sedan sken solen som om det vore sommar och helt plötsligt började det singla ner snöflingor som om vintern bestämde sig för att komma tillbaka. Blomrabatterna kring husen vittnade om att det trots allt var vår. Det var den 18 april, men det kändes som om april hade varit ytterligare en vintermånad i år.
Så hände det, någon fick syn på härfågeln. Den flög och satte sig under en husbil. Sedan tog den en ny flygtur för att leta mask på en gräsmatta. Jag försökte hela tiden vara beredd med kameran vid varje flygtur. Vid ett tillfälle flög härfågeln över ett par plåttak som delvis hade samma färgskiftningar som härfågeln. Med utspända vingar och plåttaket som bakgrund blev det en minnesvärd bild från den här dagen.
I klassisk kinesisk poesi beskrivs härfågeln som en budbärare från himlen, som ofta bär med sig nyheter om våren. Jag måste få medge att en härfågel kan värma upp vilket fruset hjärta som helst. Kombinationen av att få se en härfågel, uppleva fyra årstider på en halvtimme och steka till en bit lövbiff i den nya stekpannan lär aldrig hända igen under samma dag. Det är det som är det surrealistiska med att vara fågelskådare. Vad händer imorgon?
Christopher Gullander