Hösten 2003 började jag plugga biologi i Halmstad. Det var spännande att flytta till västkusten från Hultsfred i Smålands inland med allt vad det innebär. Dock var det lite typiskt att det var just det året som min morfar gick bort i maj, mormor i juli och farfar i september. Det var inte alltid helt lätt att plugga då, med alla minnen från dem. Fågelskådningen blev som en slags terapi för mig. Jag tog varje ledigt tillfälle att komma ut och titta på fåglar.

Det var svårt att hitta en studentlägenhet i Halmstad. Jag sökte på alla möjliga sidor och fann till slut en familj i Tylösand som hade ett rum i ett garage. I rummet fanns ett par spisplattor, en kyl med frysfack, en dusch och till och med golvvärme. Havet var bara ett stenkast bort. Det var en bit in till högskolan förstås. Men vad mer kunde man begära?

Så fort det blåste vindar från västsektorn under den första hösten i Tylösand var jag ute och såg havsfåglar komma in från Atlanten. Magnifika havssulor, gråliror som svepte förbi i dynamisk bågflykt och stormfåglarna gled likt projektiler över vågornas kammar och skum. Jag tänkte att mina far- och morföräldrar nog hade tyckt om att bli saltstänkta vid västerhavets strand och skådade vidare med ett leende på läpparna.

Vintern kom och det blev tyst i turistparadiset Tylösand. Det var lite tyngre att bo därute vid den tiden på året, men det var ändå vackert. Tylön och dess röda fyr var en vacker syn i snöfall. Många dagar var grå. Det såg ut som om havet gick ihop med himlen och blev till ett och samma element. Snart skulle min första västkustvår komma.

Jag tror det var en dag i mars den första våren. Springsteens skiva ”The Ghost of Tom Joad” ljöd i bakgrunden i mitt lilla rum i garaget och datorn stod på. Frukosten var precis uppäten och jag skulle bege mig till skolan. En sista kik på datorn, där jag till min stora förvåning såg att en praktejderhanne hade larmats ut från Morups Tånge i Falkenberg. Den var på väg söderut ihop med ett gäng vanliga ejdrar. Jag måste se den, tänkte jag då. Jag kunde inte åka till skolan. Planerna ändrades och jag tog min kikarutrustning och vandrade ner på klipporna intill Sveriges mest kända sandstrand och väntade in ejderflocken.

Hjärtat bultade, adrenalinet byggdes upp i kroppen och det fanns en sällan skådad förväntan inom mig. I första ejderflocken fanns det ingenting. Inte heller i den andra, tredje eller fjärde som passerade. Men så hände det. Det kanske var lite som att skrapa en trisslott och vinna åtminstone tusen kronor. Redan på ett par kilometers håll lyckades jag plocka ut russinet i kakan. Jag såg praktejdern rakt framifrån bland alla ejdrar när de flög söderut i Tylösandsbukten. Den hade mörkare vingframkanter och ett nästan aprikosfärgat bröst. Den var dessutom mindre till storleken än de andra ejdrarna. Flocken tog god tid på sig, men snart var den i sundet mellan Tylön och fastlandet. Jag såg hur näbbknölen lyste mot praktejderns ljusblå huvud och de vita vingspeglarna kontrasterade mot de svarta vingarna. Flocken hade passerat. Efter den dagen fanns en känsla inom mig som aldrig har lämnat mig.

Jag kan aldrig få nog av praliner och längtar efter dem varje år. Sedan den dagen har jag som mål att se minst en eller flera praktejdrar varje vår, det målet har uppfyllts alla vårar hittills utom en. Vi får väl se om det blir någon denna vår!

Christopher Gullander