was successfully added to your cart.

Tärnan har fått ungar och dyker i min vik

Bered er nu på en stor dos oförblommerad sommar-romantik, för jag blir alltid sån när jag har varit ute på Balgö. Den är kanske inte känd för alla naturum-besökare, men ni har alla sett delar av reservatet: Klåback med fyren ligger ju precis i blickfånget när man sitter och fikar. Själva Balgö, som är nästan lika stor som hela Getterön, ligger skymd bakom uddarna på Norra näs. Tyvärr så behöver man ha egen båt för att komma ut, men det går bra med nästan vilken farkost som helst: roddbåt, kanot, sup-bräda… Faktum är att jag skulle säga att Balgö i sig är anledning nog att skaffa vilket litet flytetyg som helst, för så fint är det därute. Själva har vi en liten segelsnipa: grundgående, underriggad och som gjord för att kajka runt i de steniga vattnen norr om Getterön.

Att landstiga på Balgös stränder ger en skön känsla i kroppen

Det som lockar ut de flesta till Balgö är badvikarna på sydsidan, där det en solig julidag kan ligga uppåt 50 båtar. Där och runt klipporna intill kan man tillbringa många timmar med att plaska runt med snorkel och cyklop, i sällskap med tigerstrimmiga tångräkor, sandskäddor och ibland havsöring. Men det som har slagit mig de sista gångerna jag varit där är hur det här finns kvar så mycket av både jordbrukslandskapets och kustens fåglar, i tätheter som man inte hittar på så många ställen.  När man vandrar fram över ön så är det sånglärkor precis överallt! Tofsvipa, storspov, enkelbeckasin och rödbena håller också igång, och ibland stöter man upp rapphöns. På sandstränderna trippar större strandpipare, en art som man numera sällan ser på fastlandet. Jag tror det är kombinationen av stora, betade hedar, förhållandevis få rovdjur (man jagar tacksamt nog räv härute) och någorlunda stor ostördhet under häckningen som gör att här kan rymmas så mycket fågel. Balgö är för mig som förvaltare en bra målbild för hur det borde vara även i reservaten på fastlandet.

 

Efter röjningar i LIFE-projektet Grace syns de stora klapperstensfälten ännu bättre

I år hade inte korna från Lindhov hunnit komma ut, så det var bara mufflonfår och dovhjortar som stod för betet än så länge. Det gjorde tacksamt nog att det var oerhört mycket blommor. På de torra hedarna lyste backnejlika och gul fetknopp. På de fuktigare gräsmarkerna stod överallt nattviol, en vitblommig orkidé. Som absolut grädde på moset så hittade vi ett jättefint småvatten som var fullt med trollsländor.  Där tillbringade vi flera timmar med att fåfängt försöka fånga en blå kejsartrollslända. Men det gjorde inget att vi inte fick tag på den: bara att få se den var nog. Det är en art som har spridit sig till Sverige söderifrån i sen tid och den har på bara några år nått upp till Bohuslän. Mellankroppen är äppelgrön och bakkroppen intensivt ljusblå, i ungefär samma nyans som ryggen på en kungsfiskare.

 

Gässen betar intensivt på ön, kanske för intensivt.

Tillbaka vid båten efter trollsländesafarin så satt vi länge på klipporna och bara njöt av fågellivet. I de grunda, skyddade vikarna så har tärnor perfekta förutsättningar för sitt fiske. Det är påfallande hur de alltid försöker hitta vatten som ligger i lä: det måste vara oerhört mycket lättare att se fisken när vattnet är stilla. Jag vet inte om småtärnan lyckas häcka här ute, men man ser nästan alltid en eller två som fiskar. Här finns så klart även fisktärna, och min absoluta favoritfågel, den kentska tärnan.  Mina barn har för länge sedan tröttnat på mina försök att få dem att känna igen lätet: ”som när man trycker ner amalgam i ett hål i en tand”.  Plastfyllningar ger inte samma ljudassociationer…

 

Ker-rick är lätet

Tärna från Kent i viken

Sommar på riktigt

 

/Mikael Stenström