Det var en dag i slutet av september. Jag befann mig på en av hallandskustens många fina sträcklokaler och luften var full av fågel. Plötsligt landade en liten knatte i en buske alldeles intill. Det var en tajgasångare! Men den blev inte sittande länge. Efter någon sekund for den vidare till nästa träd och sedan till nästa. Där hoppade den omkring väl synlig i någon minut – till de församlade fågelskådarnas glädje.

Under september i år sågs närmare 20 tajgasångare runt om i Halland, och fler kan det säkert komma att bli längre fram i höst. Förra hösten blev slutsumman cirka 50. Det hör till saken att denna lilla sångare tidigare betraktades som en första klassens raritet. Det allra första fyndet i Sverige gjordes 1961, och det första i Halland 1967. Så man kan ju undra: Varifrån kommer tajgasångarna, vart är de på väg och, framför allt, varför har de ökat så kraftigt i antal de senaste åren.

Denna lilla sångare är bara något större än en kungsfågel och klart mindre än en lövsångare. Som namnet antyder hör den hemma i tajgan och har ett mycket stort utbredningsområde som omfattar Sibirien och delar av Centralasien. Den förekommer från Uralbergen ända bort till Ochotska havet och är lokalt mycket vanlig. De normala vinterkvarteren finns i södra och sydöstra Asien och är till exempel talrik i Thailand vintertid. Men varför dyker den upp hos oss?

Nästan alla tajgasångare som påträffas i Sverige, ses under hösten. Det finns ett litet antal vårfynd och bland annat ringmärktes en individ på Nidingen 12 maj i år. Men höstfynden utgör mer än 95 procent av alla observationer.

En ny teori som lagts fram, och som skulle kunna förklara ökningen, är att tajgasångaren i sen tid börjat utveckla en ny flyttningsriktning, mot väster och sydväst istället för åt söder och sydost. Detta kan ha gett arten möjlighet att utvidga sitt utbredningsområde västerut och öppnat för en betydande expansion.

En mera traditionell förklaring har varit att de tajgasångare som ses i Europa på höstarna fått fel på sin inbyggda ”kompass”, dvs. på de sinnen som styr orienteringen under flyttningen. Detta antas kunna ske i områden med störningar i jordens magnetfält, exempelvis i samband med så kallade solstormar.

I enlighet med teorin om felflyttning, har det också varit en spridd uppfattning att de ungfåglar som flyttar fel är hopplösa förlorare. Många flyger i en riktning som förr eller senare leder till att de drunknar i Atlantens vågor. För de tajgasångare som passerar södra Skandinavien är förutsättningarna dock betydligt bättre. Deras rutt pekar istället mot sydvästra Europa och västra Afrika. De få tajgasångare som ses under våren skulle kunna vara individer som överlevt vintern någonstans i sydväst och som är på väg tillbaka mot häckningsområdena. Om deras flyttningsriktning är ärftlig, kommer i så fall även deras avkomma att flytta mot Europa.

Frågorna är som sagt många kring mysteriet tajgasångare, men jag kan inte låta bli att förundras över att en liten fågel som bara väger mellan sex och åtta gram är kapabel att flyga från sibiriska tajgan till Thailand eller, som nu, från tajgan till Halland!

Anders Wirdheim