was successfully added to your cart.

Det slår aldrig fel: Varje år får jag (och säkert många andra fågelskådare här i Halland) frågan varför fåglarna flyger söderut på våren. De borde ju istället flyga norrut! Men det är faktiskt alldeles riktigt. Stora mängder sjöfåglar av olika slag flyger söderut längs Hallandskusten i mars, april och maj. Det handlar om ejdrar och andra änder men också om lommar, tärnor, labbar och vissa gäss. Många av dessa har rundat Skagen längst norrut på Jylland. Därefter har de satt kurs österut mot svenska kusten för att sedan som sagt svänga söderut för en rejäl omväg på den vidare färden mot nordliga häckningsplatser.

Egentligen är det inte så konstigt. Det handlar nämligen om att känna sig trygg, och då kan det vara värt en omväg.

Landfåglar flyger ogärna över stora vattenområden och sjöfåglar undviker på motsvarande vis stora landområden. Om fåglarna möter dåligt väder, måste de kunna gå ner och rasta. För en småfågel som bofink är havet då fatalt, och på samma sätt är en ejder mycket illa ute i en granskog.

Många sjöfåglar, som dessa vitkindade gäss, följer Hallandskusten söderut under våren. Foto: Anders Wirdheim

Men det märkliga är att nästan alla dessa sjöfåglar ändrar strategi när de når Laholmsbukten. Kanske är det Hallandsåsens och Bjärehalvöns mäktiga silhuett som avskräcker från vidare färd i sydlig riktning, men faktum är att från Laholmsbukten går färden in över land. En del av fåglarna väljer kortaste vägen över land, det vill säga mot Hanöbukten i sydost, medan andra drar iväg i riktning mot sitt mål långt bort i nordost. Ofta går färden in över land på mycket hög höjd, och kanske är det så att rädslan för land minskar med höjden.

Tidigare år har det sydriktade ejdersträcket kring månadsskiftet mars/april varit en av vårens stora höjdpunkter för Hallands fågelskådare. Men på senare år har detta sträck minskat markant. Räkningar under vårarna 1996 och 97 visade att det då handlade om minst 100 000 ejdrar varje vår. Tio år senare var det bara en tredjedel så många, men ändå alltså drygt 30 000. Ytterligare tio år senare, i fjol och nu i vår, handlar det på sin höjd om några tusental.

En orsak till denna minskning kan vara att ejdern lagt om sin flyttning, men den har också minskat kraftigt i antal. I Östersjöområdet i stort räknar man med mer än en halvering av beståndet, och på Tylön utanför Halmstad har antalet häckande honor minskat från över 800 på 1970-talet till bara drygt 100 nu under 2010-talet.

En typisk bild när det gäller ejderns situation idag: Könsfördelningen är skev och det går flera hannar på varje hona. Foto: Anders Wirdheim

Samtidigt med denna minskning har könsfördelningen bland ejdrarna förändrats markant. Medan det förr var ungefär lika många honor som hannar i flockarna, går det idag ofta tre eller fyra hannar på varje hona. Uppenbarligen har alltså honorna drabbats värre av tillbakagången än hannarna.

Det finns säkert flera orsaker till ejderns minskning, men en viktig sådan är att deras främsta föda, blåmusslan, minskat över stora områden. För ejderhonorna är detta allvarligt. Under vårvintern ska de nämligen lägga upp ett rejält fettförråd som räcker över hela ruvningstiden. Under ruvningen äter de nämligen knappast alls. Det har också visat sig att ejderhonorna som återvänder till sina häckningsplatser är betydligt magrare idag än vad som var fallet för 30–40 år sedan.

Anders Wirdheim