was successfully added to your cart.

Jag är nog benägen att svara ja på den frågan. För vilka andra fåglar än skärfläckan skulle bättre kunna göra skäl för namnet sagofågel? En osannolik varelse i svart och vitt. En fulländad skapelse, näst intill en uppenbarelse som för sig graciöst i lågvattnet, sökande i sidled med sin långa uppåtböjda näbb. Porslinsfågel läste jag någon gång att den kallats, förståeligt eftersom den också kan upplevas som ömtålig och värdefull.

Alltsedan de invandrade med en första häckning 1947, har skärfläckan behandlats vördnadsfullt, som en klenod, vilket också gjort den till symbolfågel för Getterön. O.F. Reuterwall var inte sen att uttrycka sin förälskelse i skärfläckan, som förärades några rader i boken Natur i Halland från 1952; ” Kommer man nedåt ängarna, möts man snart av ett ängsligt blitt, blitt-blitt och uppe i luften kommer flocken…. Det är skärfläckorna som möta. En av de sirligaste och vackraste representanterna för vadarna.”

Skärfläckor på Getterön. Foto: Gunnar Pettersson

Ankomsten sker tidigt på våren, redan i mars månad. De år då kylan dröjer sig kvar, ser de aningen malplacerade ut där de verkar stå och huttra. Man tycker på något sätt synd om dem, då de helt enkelt inte passar in i ett vinterlandskap. Antalen ökar sedan successivt under april, för att kulminera i senare hälften. Då har som mest 344 fåglar setts samtidigt, för att snart bli färre igen. Detta beror av allt att döma på att det inte bara är Getteröfåglar som infinner sig, utan även rastande genomflyttare. Att Båtafjordsfåglar uppehållit sig i flockarna har vi belägg för, men kanske är det också inslag av danska fåglar på väg mot exempelvis Läsö?

Under de tidiga åren var antalen blygsamma med ett genomsnitt på 25 par, för att under 1970- och 80-talen föra en tynande tillvaro. Då fanns skärfläckorna utspridda över ett större område, med häckningar exempelvis på Balgö och vid Utteros. En orsak till spridningen skulle kunna vara att deras häckningar ofta spolierades, då bona placerades nära vattenlinjen och helt enkelt sköljdes iväg av vågorna när det blev högvatten. Då våra fåglar vissa år visat sig häcka såväl i östra Danmark som sydvästra Skåne, finns det skäl att tro att skärfläckorna ingår i ett större hemortsområde kring Kattegatt.

Vid årets ankomst såg de aningen malplacerade ut där de verkade stå och huttra på Dammens is. Foto: Reino Andersson

Sedan den reglerade Dammen och häckningsöarna anlades 1992, ändrades dock förutsättningarna radikalt. På öarna undkom de fyrfota rovdjur, men framför allt nyckfullt väder med höga vattennivåer. Ökningen lät inte vänta på sig och under senare år har antalet par kretsat kring hundra, ibland ännu fler. Häckningsframgången har varierat från nära nollresultat, till en mycket gynnsam ungfågelproduktion. Ett osedvanligt gott år var 2016 då rekord slogs både vad det gäller antal par med 132 och flygga ungar som räknades till över 150. Ett intressant beteende bland ungarna var att många av dem redan första dygnet lämnade häckningsöarna i Dammen och spred sig över hela reservatet, även till dess norra delar. Förra året häckade ett hundratal par, men de flesta misslyckades, främst på grund av att hundratals grågäss lade sig över bona uppe på öarna.

Här en skärfläcka som märktes med färgringar som unge på Getterön 1998, i fjol 19 år gammal. Foto: Gunnar Pettersson

Skärfläckan är dock en långlivad art och paren behöver endast ersätta sig själva för att ligga på en stabil nivå. Det innebär att de kan misslyckas med sina häckningar flera gånger i livet, utan att det behöver vara någon katastrof. Tvärtemot andra strandängsvadare har den klarat sig förhållandevis bra och ökade länge i stora delar av Västeuropa. Hur framtiden ser ut för skärfläckan återstår att se. Porslinsfåglar till trots tycks de vara tåliga och livskraftiga. Kanske har de en egen sagofe´ som vakar över dem.

Reino Andersson