Det var en gårdagens baguette jag tog där i min båtstol intill fiskeboden i Skälviks hamn där minnen blandades med nutid, samtidigt som solen värmde min rygg. Några barn fiskade krabbor från piren utan framgång. Bilar kom ner och vände på grusplanen som de alltid gör. Det där med att titta på havet går fort för de som kommer dit i luckan mellan frukost och lunch. Så blev det som det alltid blir till slut i Skälvik. Jag var kvar där alldeles ensam. Bara vindbruset och vågorna och allt det där som är livet fanns runtomkring mig.

Jag svepte med tuben över havet gång på gång. Det var precis så där tomt som det kan vara om sommaren. Jag tänkte att nu åker jag hem. Men jag gjorde det ändå inte. Så tänkte jag det igen och igen, och när jag tänkte det för sista gången kom den; en flock med arktiska vadare på flytt. Ett 60-tal kustsnäppor, 10 kustpipare och minst 2 sandlöpare flög med snabba bekymmerslösa vingslag över vågorna som om de inte visste om någonting annat. Vadarflocken – som tidvis såg ut som ett långt tåg i rött, svart, vitt och grått – var borta lika snabbt som den dök upp. Även om det är något jag upplevt flera gånger tidigare fick jag gåshud och rös av beundran över dessa varelser.

Kanske kommer de övervintra i Västafrika i Gambia, Ghana eller Senegal? Jag blev sugen på att följa efter och se ifall jag kunde se dem där igen i värmen i vinter. Min fantasi väcktes till liv. När jag sluter ögonen kan jag se dem framför mig. Jag kan se vadarflocken springa omkring på en afrikansk sandstrand bland fiskebåtar och folk. Som om det inte fanns någon morgondag. Vilka resor de gör, våra bevingade vänner. Jag följer dem alltid med stor respekt och ödmjukhet. Det förtjänar de, och det kanske mer än någonsin i dessa tider.

Christopher Gullander