was successfully added to your cart.

När ljuset återvänder

Det spelar ingen roll att vindarna fortfarande viner vinterkalla. Det spelar ingen roll att det emellanåt faller en och annan snöflinga, våren stormstegar ändå på. Fåglarna styrs av egna parametrar, trotsar kyla och snöflingor och anländer som de ska, punktligt och till sina vanliga mellanlandningsplatser eller permanenta häckningsställen.

På Vombs ängar här i Skåne, som just nu är rejält översilade, landade sånglärkorna för mer än en månad sedan och nu är de mitt uppe i revirstrider och parbildningar. Emellanåt fladdrande stigningar från marken och explosioner i jublande skönsång. Emellanåt aggressivt bortjagande av inkräktare. Aktivitet och aggressivitet minskade inte för ett ögonblick hos lärkorna trots att marken för ett tag sedan var täckt med gnistrande nysnö, de virvlade runt i luften; en boll av näbbar, klor och vingar! Kanske var det en ritual i parbildningen, kanske en rival som skulle jagas på flykten. Efter den intensiva kampen slog sig de små liven ner i snön och började ett ganska fåfängt försök att hitta något ätbart i snödrivorna. Jag kände mig bekymrad för deras del, men snötäcket var borta redan dagen därpå.

Strandskatan gjorde en dag en kort visit på ängarna, plockade i sig några nymornade daggmaskar, hade en kort tête à tête med sin partner och drog sedan vidare. Vart? Ingen aning!

För tre veckor sedan kom de första storspovarna till Vombs ängar. Återseendets glädje var stor när jag fick syn på fyra långnäbbade, högbenta varelser som värdig prasslade runt i fjolårsgräset och plockade mask – med framgång såg det ut som. Nu väntar oss den härligaste av tider. Storspovsflöjtande över ängarna under daggiga, tidiga morgnar. Storspovsdrillande under alltmer ljusnande vårkvällar. Finns det något fågelläte eller någon fågelsång som bättre kan illustrera det nordiska vemodet än spovens?

Gravänderna, dessa omisskännligt och distinkt tecknade fåglar, har traskat runt länge nu på ängarna i par eller små flockar. Oavbrutet gnäggande, skrattande, visslande eller svischande. Härligt småprat att lyssna till på närmre håll. De har också så smått startat sina uppvaktningar av honorna. Ena stunden är det totalt lugnt i den lilla flocken, nästa stund kommer en ovälkommen hane för nära och måste jagas bort. Ibland blir det en strid mellan bara två hanar, men lika ofta ansluter fler hanar och slagsmålen kan bli riktigt våldsamma. Hanarna på bilden hade att göra en lång stund innan förloraren halvdränkt gav upp och plaskade iväg genom vattnet!

Här hemma i trädgården på Romeleåsen har järnsparven bott hela vintern. Visat sig emellanåt under fågelbordet, plockat upp ett frö och snabbt flugit tillbaka till sitt skyddande berberisbuskage, som den delar med övervintrande rödhakar. Järnsparven är trädgårdens sanna doldis! Av många ansedd som en trist och oansenlig fågel – det är den inte! Sparven är ju inte precis färgsprakande, men på nära håll ser man att den är distingerat ”klädd” i  sobert blygrått, beigt och brunt. Nu i revirhävdartider visar den sig lite mer öppet och har så smått börjat sjunga och sången är då vare sig trist eller oansenlig, snarare rödhakeliknande intensiv och silvrigt vacker.

Nu händer mycket i naturen. Nu återvänder alla våra sommarfåglar i en strid ström och ändå är det bara början på den strömmen! Nu väntar något nytt varje dag och jag vill vara med överallt! Vid ängarna med drillande storspovar, vid de mörka dammarna där ägretthägrarna fiskar i de tidiga morgontimmarna, hemma i trädgården med skönsjungande rödhakar och järnsparvar. Hur ska jag hinna med? Hur ska tiden räcka till att observera, lyssna, notera och fotografera?

Vårens tid – underbar men kort!

 

Sånglärka: Alauda arvensis, vikt 33-45 gr

Strandskata: Haematopus ostralegus, vikt 480 gr

Storspov: Numenius arquata, vikt 730 gr

Gravand: Tadorna tadorna, vikt 1 100 gr

Järnsparv: Prunella modularis, vikt 20 gr

Text och foto: Eva Kronvall