Hösten har tagit sitt grepp om oss på både gott och ont. Miljontals fåglar lämnar landet, och som för att säga adjö till alla dessa förlorade fåglar står jag på utposter längs kusten så ofta jag bara kan och spanar igenom flockar med tusentals tättingar som lämnar landet under den farliga flytten. För tillfället, så här i skiftet mellan månad 9 och 10 är det väldiga mängder med bofinkar som flyttar. En hel del bergfinkar ingår också i dessa flockar. Ibland är det som om det aldrig tar slut på fåglar. Det har hänt att vi i Grötvik utanför Halmstad har haft fågelmängder där vi kunnat räkna ca 6000 fåglar/min på flyttning söderut! Just nu är det främst de ovan nämnda arterna som sträcker söderut, men även mängder av grönsiskor, blåmesar, mindre korsnäbbar, trädlärkor, järnsparvar, forsärlor och trastar av diverse slag plus mycket annat. Det är härligt att stå och vänta på allt som flyger förbi. Man lyssnar mycket efter fåglarnas lockläten och försöker plocka ut russin i kakan som exempelvis bändelkorsnäbb och större piplärka. Den här typen av fågelskådning är spännande och det händer hela tiden något nytt.

MEN… När är i mitt tycke fågelskådningen som bäst?

Jo, den här målningen visar för mig när skådningen uppnår klimax. Jag drömmer mig bort till en sådan dag. Havets vågor och brus. Det magiska ljuset. Saltet som saltar linser och läppar i den hårda vinden. Precis då den bredstjärtade labben passerar spelar en symfoniorkester i mitt huvud. Först trevande och mjukt, för att sedan avsluta i ett crescendo av toner med stråkar, blås och trummor. Det är höst igen och jag längtar efter liror, labbar, stormfåglar och klykor. Jag vill ha whisky och tända ljus. Vinden bestämmer när det är dags för allt det där. Då är jag beredd på allt och lite till. Det är därför jag lever.

Christopher Gullander