Vilket dammlager – tänker jag och blåser av dammet från pärmen på min gamla fjädersamling. I den finns en påse med en vinge från en tretåig mås och vingen från en hanne alförrädare, som jag fann på en strand i Varanger i slutet av 90-talet. I samlingen finns flera vanliga svenska häckfågelarters fjädrar, men också fjädrar från ugglor och rovfåglar. Jag bläddrar vidare och hittar fjädrar som jag tagit med hem från Gambia. Jag tror fortfarande att en av dem skulle kunna komma från en krokodilväktare. Där finns också ett par fjädrar från småtrapp och stortrapp som en vän hittade i Spanien. Helt plötsligt åker en löst liggande fjäder ut på golvet. Vad är nu detta, hinner jag tänka, samtidigt som jag tar upp den – just ja, det är från en rördrom som blev byte åt något rovdjur eller helt enkelt svalt ihjäl en vinterdag vid Halmstads reningsverk.
På nästa siduppslag riktas min blick mot en liten fjäder som sitter fasttejpad på det ena A4-papperet. Bredvid står det ”smådopping”. Jag stannar upp, tar en klunk kaffe och lägger handflatan mot pannan och suckar. Köksklockan tickar i bakgrunden, medan jag försöker minnas vad som hände den där dagen för snart 20 år sedan. Med rynkad panna för jag min blick ut mot fönstret. Tankarna flyger iväg. Minnet klarnar så sakteliga. Det är en iskall vinterdag. Jag är vid Nykvarn i Linköping och Stångån är täckt av is. Till slut hittar jag en liten vak. Där simmar en knölsvan, några gräsänder och en kricka. Helt plötsligt poppar en smådopping upp. Jag möter två fiskargubbar på bryggan, bjuder dem på varsin chokladbit och visar smådoppingen i tubkikaren. Hela händelseförloppet får helt plötsligt en bisarr vändning. Fiskargubbarna börjar nämligen resonera kring om den lilla doppingen verkligen kan klara sig i kylan. Kanske vore det bättre om den avlivas, säger dem. De ringer polisen och berättar om situationen.
Det är en helgdag och det verkar som att polisen mest tycker det är skönt att slippa behöva ta hand om sådant här och hellre lägga sina resurser på annat. Allt går väldigt fort från fråga till beslut från polisens håll. Jag hinner knappt med i svängarna. En cigg bolmar i mungipan på en av gubbarna. Ett vapenskåp öppnas och ett gevär plockas ut. Snart ekar skottet över Stångån och Linköping. Under tystnad hämtas den in. Jag får yttersta handpennan. Jag minns att jag gick därifrån, tog bussen hem till farsan med en känsla av att det här var en felbedömning från gubbarnas sida. Så här i efterhand ångrar jag att jag tog med den där fjädern. Nu kommer jag alltid att påminnas om den där vinterdagen. Om jag hade varit den jag är idag hade jag aldrig tillåtit det beskrivna händelseförloppet. Jag hade naturligtvis aldrig visat den för fiskargubbarna om jag visste vad de var kapabla till. Smådoppingar är överlevare. Jag tittar alltid lite extra på en smådopping för att visa respekt och vördnad. Särskilt om vintern. Då det är som allra kallast.
Christopher Gullander