Den första februari 1990 var till en början en högst ordinär vinterdag på reservatet. Det var långt före havsörnarnas expansion och några skrattmåsar och gräsänder var nära nog det enda som tycktes förgylla tillvaron. Tills en avvikande mås, något mindre än skrattmåsarna, flög in i tubkikarnas synfält vid kanalen strax norr om fågeltornet. Utseendet stämde dock inte överens med dvärgmås och mycket tankemöda förenat med huvudbry tog fart.

Det tunga bestämningsartilleriet anlitades, i form av bokverket The Birds of the Western Palearctic. Efter mycket om och men sjönk det sakta in, att det skulle kunna röra sig om en nordamerikansk trädmås eller bonapartemås som den också kallats. Insikten gjorde oss både upprymda och lite skärrade, eftersom det var en ny fågelart för landet. Hade vi verkligen sett rätt? Alla karaktärer nedtecknades noggrant och stöttes och blöttes några omgångar till.

Till saken hör att det var en tid före både lokallarm, mobiltelefoner och nätet. Men samtal började ringas tills vi fick tag på en Varbergsornitolog med egen erfarenhet av arten i sin rätta miljö. Hans slutsats blev också trädmås, varpå fågeln lyfte och flög iväg mot Varbergs hamn, för att därefter aldrig återses. Under knappa två timmar fick den bekanta sig med Getterön och än idag föreligger endast fyra fynd i Sverige.

Ett annat minnesvärt vinterfynd gällde en vattenpiplärka en februaridag för snart femton år sedan. Den första och hittills enda som säkert visat sig på reservatet. Den höll till i kanten av Bassängens östra strand, där den visade upp sina speciella dräktkaraktärer. Att identifiera denna art är inte alltid så lätt ens för erfarnare ornitologer, i synnerhet inte då, när de svenska observationerna ännu var sparsamma. Det är fortfarande en sällsynt piplärka som häckar i alpina miljöer i Centraleuropa, men varje år dyker upp vintertid i Halland med ett fåtal individer.

Vattenpiplärkan med sin varmt bruna dräkt och vitaktiga undersida. Foto: Anders Nothagen

Den betydligt vanligare skärpiplärkan, hemmahörande som häckfågel i det yttre havsbandet, är också den sparsamt observerad på reservatet. Under vintern återfinns den med några tiotals exemplar längre ut mot havet, vid Getteröns små badvikar. Länge tog man för givet att det var våra egna skärpiplärkor som stannade kvar, medan en del flyttade ned till Västeuropa. Idag vet vi att alla våra flyttar nästan utan undantag och ersätts med nordliga fåglar, de flesta med hemvist i Norge.

Under ett antal vintrar har jag tillsammans med Anders Nothagen färgringmärkt våra vinterpiplärkor för att kunna observera dem med kikare i fält. Utöver flyttningsmönstret har det bland annat resulterat i att fåglarna visat sig vara mycket stationära under vintern, men också ortstroget återvänt till samma plats under flera säsonger. Några av dem har vi stiftat närmare bekantskap med och kunnat följa så länge som fem år.

Skärpiplärka nummer 15 som vi kunde följa under två vintrar på Getterön. Foto: Anders Nothagen

Sensmoralen av såväl trädmåsen som vinterpiplärkorna, får bli att man som fågelintresserad aldrig kan slå sig till ro. Det finns alltid något spännande att upptäcka även under den kallare årstiden. Vinterns betittade dragplåster, den större gulbenan, men också osedvanligt många storspovar, är ytterligare vittnesbörd. Och man behöver sällan bege sig särskilt långt. Det räcker gott med Getteröns naturreservat eller om andan faller på, ett stenkast längre bort. Till de folktomma små badvikarna, med sina härligt födorika tångvallar.

De frusna badvikarnas insektsrika tångvallar blir till smörgåsbord för piplärkor. Foto: Anette Andersson

Reino Andersson