was successfully added to your cart.

Killingatången- oas i gränsland

Så var ännu en dag till ända i solstolen på Killingatången. Under många år har jag tillbringat varma sommardagar på detta sätt, varvat tubspaning med läsande och skrivande eller bara lyssnat in alla ljud från vadarna ute i viken. Denna oas i gränslandet mellan fågelreservatets strandängar och öppet hav, är sig förvånansvärt lik sedan det första besöket för ganska många år sedan. Nära, men ändå så långt borta från de överbefolkade badvikarna på Getterön. Plötsligt slår det mig att på denna plats tycks tiden ha stått stilla, ljudkulissen med rödbenor, gluttsnäppor, storspovar och tiggande skrattmåsungar är densamma. Och upplevelsen blir bara starkare för varje år, på något sätt känner man sig alltid välkomnad när man hör deras välkända röster.

Killingatången, en av landets bästa vadarlokaler. Foto: Anette Andersson

Idag förstår jag bättre vad Niko Tinbergen menade när han skrev sitt förord till den klassiska monografin om gråtruten, som han studerade under många år vid den holländska kusten; ”Under alla mina pojkår var iakttagandet av livet i den stora trutkolonin för mig liktydigt med den fulländade lyckan… se de snövita fåglarna sväva högt uppe i den blå skyn och förmoda eller rättare sagt veta att de kände sig precis lika lyckliga som jag…Sedan min vetenskapliga nyfikenhet väckts, var det få säsonger som jag inte lyckades skaffa mig tid till att iaktta dem i timmar, dagar, veckor.”

När jag satt där och filosoferade över vadarnas flyttning påmindes jag om hur oerhört lite vi egentligen vet om dem, trots att vi ofta intalat oss motsatsen. Från Getterön finns förvisso spännande ringåterfynd av smalnäbbade simsnäppor i Kaspiska havet, en tolvårig rödspov i Marocko och skärfläckor från såväl Tunisien som Portugal. Likaså leder Getterön landets återfyndsstatistik av enkelbeckasin, med fåglar påträffade långt ned i Nordafrika.

En flock kustsnäppor lyfter med Killingatångens Getterösnipor i bakgrunden. Foto: Gunnar Pettersson

Noggrannare vadarstudier är dock förhållandevis fåtaliga och vi har i bästa fall skrapat på ytan av det kunnande som är förborgat i deras livsmönster. Den nya forskningen med sändare och ljusloggar har på bara några år revolutionerat vår kunskap om fåglarnas flyttning. Hos de arter som man studerat på djupet framträder komplexa strukturer, långt mer invecklade än vi tidigare förstått. De flyttningsrörelser som framträder förefaller många gånger både ologiska och obegripliga med många avstickare och deletapper innan de når målet. Medan andra flyger nonstop från häckningsplats till övervintringsområde.

Fisktärnan är en välkommen följeslagare under varma sommardagar. Foto: Björn Otterdahl

Häpnadsväckande resultat erhölls från en smalnäbbad simsnäppa som märktes häckande på Shetlandsöarna. Den följde inte den väg man tidigare noterat mot Indiska oceanen. Istället bar det av över Island, Grönland och ned utefter Nordamerikas östkust till Karibien, för att därefter gira över Mexico till Stilla havet. Färden fortsatte sedan ned till vattnen utanför Ecuador och Peru där den övervintrade, för att nästa sommar återvända till Shetland! Lika fascinerande är det att märkta mindre strandpipare som tillhörde samma skånska population, visade sig ha vitt skilda övervintringsområden i Indien, Egypten och Nigeria.

Under de många sittningarna på första parkett vid Killingatången, har jag ofta lockats av liknande tankebanor, men också vad det är som driver ens eget fågelintresse framåt. Idag tror jag mig veta att det är en längtan efter att förstå fåglarnas livsvillkor på ett djupare plan, men också själva återseendet och deras skönhet. Och att få tillhöra deras värld en stund.

Reino Andersson