Än sjunger fåglarna för oss. Medan rödstjärtens vemodiga sångstrofer snart ska klinga ut, kommer koltrastens vackra melodi att kunna höras länge än. Men Getterön präglas framför allt av de vasslevande sångarna, som rörsångare och sävsångare, liksom kärrsångare och näktergalar i områdets periferi. Sången övergår dock så sakteliga till varningsläten, som ett ljudligt försvar för ungarna då de lämnar bona. Juni är brytningens tid, ett skifte från vårens ljusa hopp till sommarens djupa mättnad. Och även om vi uppfattar fågelsången starkare och skönare för varje år, så lär våra varma känslor för dessa små kortlivade varelser knappast vara besvarade.
På Getterön tar sig denna brytningstid ändå mest uttryck i vadarnas uppträdande. De vadare som varje år dyker upp redan i första hälften av juni, sägs vara fåglar som är på väg söderut igen. Det gäller arter som svartsnäppor, skogssnäppor och storspovar. Men vet vi det säkert? Kanske är det snarast en spekulation, ett antagande som blivit till sanning med åren och inpräntats i flera skådarled. Många är säkert återvändande individer som inlett höstflyttningen. Men kanske utgör en del av dem ”överskottsfåglar” som inte häckat eller ens nått häckningsområdet, utan bara stannar till och flyter omkring? En inte helt ovanlig strategi hos många småfåglar.
Frågetecknen hopar sig även när det gäller änder under denna årstid. De högsta antalen av gravand brukar ses just i juni, med som mest uppemot 800 fåglar. På reservatet eller i dess närhet häckar bara några enstaka par, så frågan är vad dessa gravänder gör på Getterön och vad de har för ursprung. Oftast ses de ligga och slappa i stora flockar på gräsmarkerna i områdets centrala delar. Man kan stå i timmar utan att de visar tillstymmelse till aktivitet, såvida inte någon sommarörn stöter upp dem. Möjligen är det rastande individer som är på väg till danska Vadehavet för att rugga senare under sommaren? Majoriteten torde dock av allt att döma vara fåglar som inte häckat eller kanske misslyckats med sin fortplantning.
Snatteranden har med säkerhet häckat på Getterön sedan 1975, men mycket tydde på att de var etablerade med några par redan i slutet av 1960-talet. Då var det den enda förekomsten på Västkusten. Numera då snatteranden blivit vanligare når de sina sina högsta antal under sommarmånaderna, framför allt i juni med tresiffriga tal. Som mest har 264 exemplar iakttagits flockvis i Bassängen, vanligtvis väl åtskilda från de fem till tio häckande paren i Dammen. Det var dock först 2011 som översomrande flockar började dyka upp i nämnvärd omfattning. Frågorna är desamma som för gravänderna, vad gör de här och var kommer de ifrån? Även om det förmodligen handlar om ruggande fåglar, så är snatteranden fortfarande en sällsynt häckfågel i Västsverige och matchar inte på något sätt dessa höga antal.
Att frågorna staplas i skiftet mellan vår och sommar kan tyckas lite märkligt, då det ofta är häckningstiden som är bäst studerad hos fåglar. Jag försöker läsa på lite om änderna, men blir inte så mycket klokare. Frågorna brukar dock sporra och utmana åtminstone mina sinnen, en nyfikenhet som kan avhjälpas genom att samla in uppgifter, räkna fåglarna och studera deras beteenden. Och om ett mönster så småningom börjar ses, infinner sig den euforiska glädjen över att ha hittat något nytt, som vi tidigare inte känt till. Men, än så länge är det bara juni, undringarnas tid.
Reino Andersson