”Vad är det för örnar som sitter längs vägarna, och varför sitter de där?” Det är det många som undrar, inte minst i samband med de stora resehelgerna runt jul och nyår. Och det är särskilt här i södra Sverige som man ser dessa rovfåglar, ofta uppflugna på stolpar alldeles intill de stora vägarna.

Men det handlar inte om några örnar även om begreppet ”stolp-örn” florerar. Istället är det i de allra flesta fall ormvråkar. Anledningen till att de gärna uppehåller sig längs vägar är inte, som många tror, att de väntar på att en hare eller något annat djur ska bli överkört. Skälet är snarare att dikesrenarna ofta utgör perfekta miljöer för sorkar. I dikesrenen får gräset växa sig högt, och där hamnar även delar av presenningar och annat skräp från trafiken. Sorkarna bygger sina bon under detta skräp eller i högt gräs, och det har ormvråkarna upptäckt.

Dessa vintervråkar är i huvudsak en halländsk och skånsk specialitet eftersom det framför allt är här i sydvästra Sverige som vi har övervintrande ormvråkar. Visst kan man vintertid se enstaka ormvråkar även i angränsande landskap, men där är de betydligt ovanligare än hos oss. Åker man längs motorvägen genom Halland, kan man en vinterdag se fler än 20 ormvråkar. Totalt bör det röra sig om fler än 1000 övervintrande individer i Halland, i alla fall under milda vintrar.

Den summan kan kanske verka vara väl tilltagen, men det finns faktiskt fog för den. Under en serie vintrar i början av 2000-talet genomfördes rovfågelinventeringar i södra halvan av Halland. Ett antal fågelskådare körde då ett tiotal rutter enligt samma mönster vinter efter vinter. I regel sågs det då mellan 200 och 250 ormvråkar under en räkningshelg, och utifrån det kunde det totala vinterbeståndet beräknas.

En fascinerande sak med ormvråkar är också att de varierar så mycket. Man skulle nästan kunna säga att ingen är någon annan lik. Denna färgvariation sträcker sig från extremt ljusa, nästan helvita, fåglar till mörkt brunsvarta. Studier som gjorts visar även att de enskilda fåglarna behåller sitt utseende genom livet samt att ”kaka söker maka” hos ormvråkarna. Det sistnämnda innebär att en ljus ormvråk i regel föredrar en ljus partner samt att en mörk på samma vis föredrar en mörk. Det förekommer dock parbildningar över gränserna, varvid avkomman antingen kan se ut som någon av föräldrarna eller som något mittemellan. Därför kan vi inte heller prata om några distinkta färgmorfer hos ormvråkarna, utan variationen är i det närmaste oändlig.

Ännu har ingen forskare lyckats presentera någon förklaring till varför ormvråkarna varierar så mycket i färg. Det vi vet idag är att bara ca tre procent av världens fågelarter varierar på detta vis, men att andelen bland rovfåglar är ca 15 procent och bland vråksläktet Buteo så mycket som 35 procent. Det finns också studier som pekar mot att de ljusa ormvråkarna är vanligast i miljöer med ädellövskog, medan de mörka är vanligast i andra skogar.

Allra sist kan det nämnas att våra vintervråkar ofta är mycket stationära och håller till på samma plats vintern igenom. Men det finns undantag. Om det blir riktigt kallt eller gott om snö, händer det att skaror av ormvråkar drar söderut – och det kan ske ända in i februari månad. Men de är inte borta länge. Redan i mars är det tillbaka, och då kan man se dem spelflyga över sina häckningsdungar.

Anders Wirdheim