Sensommaren tunnas ut mer och mer och den emellanåt nästintill förlamande sommarvärmen är snart ett minne blott. Regnet har strilat frikostigt de senaste veckorna så trädgården är frodigt grön igen efter sommartorkan. Vindarna har inte varit nådiga, inte ens mot oss här i skogen. De har knäckt några av våra dignande tomatplantor, där frukterna äntligen börjat mogna, och de har tömt lindarna på sina fröställningar, frön som ju egentligen är nötter, men vem tänker på det när de virvlar runt i den våldsamma blåsten.

Svartfåglarna ute på fälten hade nog inte sina tankar vare sig hos frön eller hos nötter utan såg ut att enbart ha roligt när de fick lite extra fart i sina vingsegel!

Och råkan såg nöjd ut när den vinglande lyckades landa på sin jordkoka.

Tornfalkarna lekte i luftrummet. Bråkade och virvlade runt med vindarna. Volter! Störtdykningar! Nappatag! Luftakrobatik i den högre skolan, och den höll på tills regnet började falla.

I någorlunda lä i buskaget intill satt en artfrände och vilade. Funderade kanske över de två bråkandes beteende och kände nog ingen lust att vingflaxa i det strilande regnet. Fy för att bli blöt ända in på underfjädrarna!

Den granna men tjuvaktiga hägern har gästat vår trädgård i blåsten, kanske i tron att den skulle hitta nya fiskar i dammen, tji fick den! Den åt upp vår stora vackra Koi och några mindre fiskar förra sommaren, men nu är det slut med så dyr föda åt långhalstjuven. Däremot får den gärna plocka i sig lite fler sorkar och möss – tillgången är god – som den gjorde  i fjol när den länsat dammen. Den är nästan förlåten för sitt usla uppförande, för inte kan man i längden tycka illa om en fågel som är en så tålmodig fiskare och en så otroligt stilig fågel att fotografera.

Nu är det stararnas tid. Nu gör de sig redo inför sin korta flytt till Nordsjöländerna. Klädda i vackraste resdräkten har de börjat samlas i allt större flockar. Ytterligare några veckor kommer de att roa oss med sin märkliga och oförklarliga böljande fågelmolnsflykt, s k ”murmuration” (eller ”sort sol” på danska), innan de överger oss. En förklaring till att fåglarna undviker att kollidera i luften, trots att flocken kan innehålla många tusen individer ger Naomi Leonard, University of Princeton: ”Turns out the magic number is seven: Each bird keeps tabs on its seven closest neighbors and ignores all else. Considering all these little groups of seven touch on other individuals and groups of seven, twists and turns quickly spread. And from that, a whole murmuration moves”. 

Och så blir även denna månads blogg avslutad med den lilla trogna och uthålliga gransångaren. Den flaxar fortfarande rastlöst runt i buskagen. Plockar insekter från ovansidan av bladen, flaxar ner ett snäpp och plockar från undersidan. Dammsuger grenarna fria från småflugor och bladlöss. Du lille vän – du må sjunga din illa omtyckta tjatsång från tidig morgon till sen kväll, du är ändå välkommen i vår trädgård nästa vår igen.

 

 

Råka: Corvus frugilegus, vikt 340-530 gr

Tornfalk: Falco tinniculus, vikt 180 gr

Gråhäger: Ardea cinerea, vikt 1000-2100 gr

Stare: Sturnus vulgaris, vikt 58-100 gr

Gransångare: Phylloscopus collybita, vikt 7 gr

 

Text och foto: Eva Kronvall