Det är en fråga jag ofta fått på Getterön och som kan vara värd att fundera över nu, när vintern snart övergår till vår. För en utomstående kan det kanske te sig näst intill omöjligt att bringa ordning i tusenhövdade gåsflockar, eller klungor med utspridda änder och vadare. Själv har jag, allt sedan de tidiga skådaråren i Torslandaviken, varit väldigt road av att räkna fåglar. Det är ett bra sätt att lära känna ett områdes fågelliv och manar ofta till vidare frågor om vår fågelvärld.
Det finns många olika räkningsmetoder beroende på om det gäller häckande, rastande eller sträckande fåglar, likaså kan det skilja sig åt mellan artgrupperna. På Getterön har de häckande fåglarna inventerats systematiskt på samma sätt i fyrtio år av en och samma inventerare, nämligen Lars-Åke Flodin. En prestation i sig. Just att samma metod och tillvägagångssätt upprepas varje säsong är avgörande, för att man ska kunna jämföra resultaten och se förändringar i fågelfaunan. Att en och samma person har genomfört räkningarna är också väldigt värdefullt då det bidrar till att reducera felkällorna.
Hur går det då till när man räknar de häckande fåglarna? För änder, som ofta har sina bon väl dolda, gäller en metod med parräkning av individer som uppvisar häckningsbeteenden under en viss period. Man behöver alltså inte nödvändigtvis iaktta ägg eller ungar för att fastställa en häckning. De ruvande skrattmåsarna räknas från samma förutbestämda punkter varje år, liksom skärfläckor och tärnor. Även tofsvipan registreras med utgångspunkt från ruvande fåglar, medan de numera utgångna brushanarna och kärrsnäpporna helt enkelt stöttes upp ute på strandängarna. Småfåglar som sånglärkor och ängspiplärkor på gräsmarkerna eller sångare i vassarna revirkarteras, det vill säga att antalet revir fastställs utifrån hur många sjungande hannar man ser eller hör.
Rastande fåglar har på Getterön räknats från i huvudsak tre punkter, Killingatången, Fågeltornsparkeringen och Obsplatsen. Dessa platser har bedömts vara mest praktiska och ge en tillräckligt god överblick över reservatet. De olika delområdena har i sin tur zonindelats och genomsökts i samma turordning varje gång. När det gäller vadare räknas varje individ, medan stora antal av änder och gäss vanligtvis noteras med fem-, tiotal eller ibland ännu större grupper beroende på lämpliga förutsättningar. Vissa dagar då det förekommer mycket fågel på reservatet med ständiga uppflog, blir det förstås svårare att registrera antalen då flygande fåglar inte ingår i räkningarna. Då får man ofta upprepa proceduren när de har landat igen och göra en helhetsbedömning av situationen. I extrema fall kan det innebära att resultaten helt enkelt blir för osäkra och därför får strykas ur materialet.
Tester av räkningarnas tillförlitlighet har gjorts vid flera tillfällen och för det mesta uppnås en ganska bra överensstämmelse med verkligheten. Men det är vanligt att man underskattar antalen i stora flockar och det missas en del fåglar när avstånden blir alltför långa. Självklart går det aldrig att få exakta siffror, men det är inte heller poängen. Det viktiga är att datainsamlingen sker systematiskt på ett så tillfredsställande sätt att siffrorna är jämförbara och går att bearbeta. På så sätt erhålls ett intressant mönster av Getteröns fågelliv över tid, kunskap som såväl gamla som nya fågelintresserade så småningom kan ta del av. Och i bästa fall låta sig inspireras av.
Reino Andersson