Höst – insamlingstid. Plocka från träd och hämta i skog. Sylta, safta, frysa in, torka, hälla i burkar och stoppa i förråden. Känna sig duktig, rik och nöjd över sina nu välfyllda hyllor. Guldkorn fyllda av sensommarsmak att stoppa i munnen när vinden blåser snålt utanför knuten och våren fortfarande är så avlägsen att fantasin inte förmår att visualisera den.

Hur tänker nötkråkan där den går och letar och sprätter i marken? Känner den också någon slags tillfredsställelse över en funnen nöt att stoppa i sitt vinterförråd? Blir den någonsin nöjd och kan slå sig till ro? Kan den uppskatta hur stort lager den behöver för att klara vintern, eller letar den till den inte hittar mer?

Nötkråka: Nucifraga caryocataces, 180 gr

I vår höstträdgård finns det gott om mat. Obesprutad fågelmat, naturliga råvaror i oxlar, rönnar, berberisbuskar och äppleträd. En kort tid finns överflödet tillgängligt för hackande näbbar, slitande näbbar, plockande näbbar. En kort tid, sedan står buskar och träd tomma igen. Energi överförd från växt till fågel. Fotoinspiration överförd från fågel till människa.

Tätt inpå min kamera sitter fåglar i de av bär dignande oxlarna utanför sovrumsfönstret. Koltrastar i vackert morgonljus. Provianterar och bygger upp fettdepåer. Dunsar runt överraskande klumpigt i lövverket för att sedan med sirligt graciösa rörelser böja sig långt ut till yttersta grenspetsens bärklase. Slukar de mogna bären under nervöst tjatter. Lättillgängliga så länge du absolut inte rör dig, lättfotograferade så länge du absolut inte syns. Koltrastar, alltid misstänksamma, alltid uppmärksamma. Nervösa intill hysterins gräns. Fullkomligt oemotståndliga alltså!

Koltrast: Turdus merula, 100 gr

Koltrast: Turdus merula, 100 gr

Sidensvansen gör en paus i sitt ätande. En dekorationsfågel att hänga som en glasvariant i julgranen. Att brodera i korsstygn på en bonad att hänga över pinnsoffan i köket. Eller att uppleva livs levande ute i naturen. Sidensvansklasar bland rönnbärsklasar. Färgglada plockare som på ingen tid tömmer träden på sina bär. Bättre en flock levande sidensvansar i rönnen än en broderad på en bonad i köket – eller varför inte både ock!

Sidensvans: Bombycilla garrulus, 54 gr

Vinden vaggar höstvassen vid sjön. Skäggmesen sjösjukegungar på sitt strå. Den tidiga morgonens glittrande dagg blir nektar till mesens ambrosiafrukost i form av vassfrön. En frukost värdig gudar – och skäggmesar!

Skäggmes: Panurus biarmicus, 14 gr

Höstvassen bockar och böjer i vinden. Fåglarna är tysta. Deras små kroppar ger bara ifrån sig minimala prasselljud när de förflyttar sig mellan vasstråna, nästan alltid skymda, nästan alltid längst bort eller längst ner i det täta. En skymt av en vinge, ett blänk i ett öga och så.. en blixtsnabbt förbifladdrande blåmes med de solbelysta, sköra vingarna i en position som om fågeln vore uppträdd på ett strå. Eller kanske den stavhoppar sig fram där i vassen?

Blåmes: Cyanistes caeruleus, 14 gr

Skogens blåmes är synligare. Mer lättillgänglig. Sällskapligare kanske. Inte gråsiskan! Gråsiskan vill inte ha sällskap. Gråsiskan vill inte dela gren med någon! Blåmesen vill inte ge sig, hänger kvar ännu ett ögonblick. Funderar kanske på att hävda sin plats på den höstkala grenen. Funderar, men släpper till sist taget, snurrar runt i luft och singlar sedan vidare i vår trädgård.

Gråsiska: Carduelis flammea, 14 gr

Text och foto: Eva Kronvall