Du som är uppmärksam på sånt som inte rör sig lika snabbt som fåglar, det vill säga växter, har kanske sett den. Stora och små ruggar med gula knapplika blomställningar. Den finns mest på gyttjebankarna nedanför VOF-huset, och i skonor på strandängarna. Saltet bekommer den inte, och den tål att översvämmas. För att citera Boromir i Sagan om ringen: ”What is this new devilry?!” Det är kotula som kommit för att djävlas med folk och fåglar!

Kotula är införd som trädgårdsväxt till Sverige från Sydafrika. Från trädgårdar har den spridit sig till strandängar i södra delen av landet. Här i Halland har den funnits i flera år i Smedsgård, men fört en ganska undanskymd tillvaro. När jag förra hösten fick höra talas om att den kommit till Getterön så trodde jag i min enfald att det skulle vara lätt att åtgärda. Så jag åkte ut med en spade och en sopsäck. Det förslog inte långt: i förra sommarens torka och lågvatten hade den lyckats sprida sig över hela gyttjebankarna i reservatet, och även ut på strandängarna vid naturum. Det var flera hundra exemplar, från enstaka skott till flera kvadratmeter stora ruggar.

Men vad är då problemet? Nya arter dyker väl alltid upp i naturen? Det gör det så klart, särskilt här i Norden som varit täckt av is för inte så länge sedan. Många arter är fortfarande på spridning norrut, en process som nu förstärks i ett varmare klimat. Men handeln med växter gör att det nu kommer in nya arter i en aldrig tidigare skådad omfattning. En del av dess ofta långväga nykomlingar kan ställa till stora problem. Det beror till stor del på ett fenomen som kallas ekologisk frikoppling: när djur och växter hamnar långt från sina ursprungliga områden så finns inte deras ”naturliga” fiender där. Då kan de breda ut sig ohämmat, till skada för ekosystem och människor. Sådana arter kallas invasiva, och ett nytt EU-direktiv gör att det nu äntligen är utrett vem som har ansvar för att bekämpa dem. De arter som är upptagna på EU:s lista blir det markägarens ansvar att bekämpa. Kotulan är inte med på listan, men den är ändå problematisk. Vi vill inte hamna i samma situation som ölänningarna, där kotulan tagit över på många strandängar. Den innehåller citrondoftande oljor och skys av betesdjuren, vilket gör att den kan tränga undan andra växtarter. Det nog inte så känt att Getteröns strandängar också har en värdefull flora.

Mitt första försök med spade och säck gick alltså inte så bra, det var helt enkelt för mycket att ta hand om. Nya tag! Jag åkte hem och hämtade en gammal ryggsäcksram. På den surrade jag fast en stor gasoltub, med slang och munstycke till. Den brukar mor använda för att bränna bort ogräs, och jag ville pröva samma sak. När jag tagit mig ner på gyttjebankarna så stod det snabbt klart att denna metod inte heller skulle fungera. Kotulan är för köttig och saftig, och värmen från brännaren rådde inte på dem. Ridå. Hösten var långt framskriden och jag fick helt enkelt vänta och se till nästa säsong.

I år lät jag vår fältvaktmästare Magnus pröva att slå av det som kommit upp med trimmer. Tanken var att matta ut plantorna så att de inte skulle orka sätta frö. Men det funkade inte heller, det enda som hände var att det blev fler blommor på varje planta! Nu började jag bli desperat. Då kom Magnus med ett förslag: varför inte prova med ogräsättika? Det är ju ett ganska miljövänligt sätt att bekämpa oönskad växtlighet. Magnus och hans medhjälpare fick passa in en dag med lågvatten och sol, och behandlade sedan ett par ytor med olika stark ättika. Det verkar fungera! Nu får vi utvärdera effekten kontra risken att använda detta medel i reservatet.

Till sist en vädjan till er som är ute och kollar på fågel på andra strandängar längs kusten: om ni ser kotulans omisskännliga gula knappar, meddela oss på Länsstyrelsen! Det är så mycket enklare och bättre om man kan bekämpa invasiva arter innan de hunnit sprida sig så mycket som kotulan i reservatet.

Främmande fåglar

Kan ge mycket glädje

Växer inte fast

 

/Mikael Stenström