Egentligen kulminerade det redan i maj, sträcket av vitkindade gäss. Då uppehöll sig som mest cirka 18500 fåglar samtidigt på reservatet. I allt större mängder har de intagit Getterön under 2000-talet, framför allt under den senaste femårsperioden. Massuppträdandet förekommer numera också på hösten, i synnerhet under september månad. Visserligen är de då bara knappt hälften så många, men antalen kan ändå uppgå till femsiffriga tal. Det allra första fyndet gjordes 1953 då den vitkindade gåsen ansågs vara en raritet och de förblev fåtaliga till långt in på 1990-talet.

Och det är inte vilka gäss som helst. Små, nätta och vackra med sitt karakteristiskt hundskallslika kackel, drar de fram och åter mellan födosöksplatserna en bit inåt land och Getteröns skyddande och livgivande vatten. Förr kallades de vitkindade på vissa håll för skallgås, med syftning på deras ljudliga lätesyttringar. De kommer samtidigt vid givna klockslag på hög höjd från öster över Lassaberget och singlar ned likt löv i Bassängen. Om man därtill lägger ungefär 8000 grågäss kan man lätt föreställa sig hur himlen förmörkas och den öronbedövande ljudkulissen fyller luftrummet ovanför våra huvuden. Sådana upplevelser hade varit svåra att föreställa sig för bara några decennier sedan.

De vitkindade gässens böljande över reservatet är en stor naturupplevelse. Foto: Gunnar Pettersson

Denna explosion av vitkindade har skett överallt i Nordvästeuropa och världspopulationen har växt från cirka 50000 individer i början av 1970-talet till dagens närmare en miljon. Då ansågs flockar med några tusental fåglar framför allt på Gotland vara uppseendeväckande och man trodde att taket snart skulle var nått för deras ökning. I mitten av oktober 2017 noterades dock under några dagar dagssiffror på över hundratusen sträckande fåglar på sydöstra Öland, däribland rastande flockar med över 50000 individer!

Från att ha haft sin häckningsutbredning i huvudsak på Grönland, Spetsbergen och Novaja Semlja, har den numera tagit stora delar av Skandinavien i besittning. Idag häckar cirka 500 par enbart i Göteborgs södra skärgård, men än så länge är häckningsplatserna i Halland inte lika många. Kanske beror det på att antalet öar är begränsat. Den första häckningen på reservatet kunde konstateras så sent som i år. Utöver de häckande paren tillkommer en stor andel icke häckande individer.

Ibland dyker lite ovanligare gåsarter upp som dessa bläsgäss. Foto: Björn Otterdahl

Parallellt med gässen har även tranorna exploderat i antal, såväl som häckfågel i landskapet som under flyttningstid. Halland kan nu ståta med omkring 500 par och till det kommer hundratals översomrande fåglar som inte häckar. På Getterön har dessa ickehäckare under senare år uppgått till flera hundra, till många vadares förtret, då de går hårt åt deras ägg och ungar. Likväl är det en skönhetsupplevelse av stora mått att se dessa rastande skaror som står och utstöter sina trumpetfanfarer över reservatet. Som mest har uppemot 6000 fåglar setts samtidigt, framför allt vid Himleåns mynning, men också utspridda över hela reservatet.

Tranorna kan också ses i tusentals under hösten och är lika ståtliga som de är högljudda. Foto: Björn Otterdahl

Några viktiga orsaker till gässens och tranornas extrema expansion bör antagligen sökas i ett minskat jakttryck. Men också gynnsammare odlingsmetoder med höstsådd har säkerligen haft stor betydelse. Ett intensifierat biotopskydd med fler reservat har också gynnat dem i hög grad, vilket gäller inte minst på övervintringsplatserna i exempelvis Holland. Varje år vid denna tid bänkar jag mig på Lassaberget för att möta deras dagliga inflog som kommer att pågå i flera veckor framåt. Då behövs inget surrogat i form av medtagen förplägnad. Det makalösa skådespelet är i sig nog och mättar både sinne och själ.

Reino Andersson