Torsdagen 20 april samlades naturguider från en stor del av Sverige på Getterön för en konferens och jag hade förmånen att vara en av föreläsarna. Men det är inte konferensen jag tänker berätta om utan om andra händelser den dagen. När jag var på väg ut ur Halmstad tidigt på morgonen, gick det råkor på snart sagt varje gräsmatta. I höjd med Kvibille flög sedan en röd glada över vägen och framme på Getterön fanns såväl en pilgrimsfalk som en yngre havsörn att beskåda.
Dessa fyra fågelarter fick mig att tänka tillbaka på den tid då mitt fågelintresse fördjupades. Det var i mitten av 1960-talet. Då var råkorna utrotade i Halland på grund av att utsäde behandlades med kvicksilverpreparat. Gladan hade inte häckat i landskapet sedan 1920-talet och var en extrem raritet. Pilgrimsfalken var på god väg att följa i samma spår, och havsörnen var en art som man i bästa fall såg någon enstaka gång under vintern. Precis som i fallet med råkan, var det i första hand giftanvändningen inom jordbruket och industrin som var orsak till röda gladans, pilgrimsfalkens och havsörnens prekära läge – parat med omfattande förföljelse under 1900-talets första hälft.
När jag bläddrar i mina anteckningsböcker, kan jag konstatera att jag under hela 1970-talet bara såg röd glada, pilgrimsfalk och havsörn vid vardera två tillfällen i mina hemmamarker runt Halmstad. De var så ovanliga att varje notering gjordes med stora bokstäver och var understruken med minst ett streck: PILGRIMSFALK!
Det såg helt enkelt oerhört dystert ut, och många som var aktiva i den tidens naturvårdsrörelse kände en uppgivenhet inför framtiden. Vi skulle nog få finna oss i att förlora dessa fågelarter, i alla fall i vår lilla del av världen.
Men så blev det alltså inte. Idag har vi ett par tusen par häckande råkor i Halland. Den röda gladan har också kommit tillbaka och häckar med närmare 100 par i landskapet, vi har mellan 15 och 20 par pilgrimsfalkar och havsörnen ser ut att vara på väg att etablera sig på flera platser. Om någon för 50 år sedan vågat påstå att det skulle se ut så här i Halland år 2017, hade han eller hon nog betraktats som en oseriös drömmare eller virrpanna.
Men det som hänt när det gäller dessa fyra fågelarter visar att det går att vända även den mest negativa av utvecklingar. Det kan vara värt att tänka på i dessa dagar då många människor känner en motsvarande uppgivenhet när det gäller klimatets snabba förändring. Det gick att stoppa den omfattande spridningen av stabila miljögifter under 1900-talet, även om både jordbruket och industrin stretade emot, i alla fall inledningsvis. På samma sätt borde det gå att dämpa, och på sikt även stoppa, den globala uppvärmningen. Men då måste vi naturligtvis först börja dra åt samma håll.
Anders Wirdheim