Fågelmatningen är i gång här hos oss på Romeleåsen. Vingfladder runt solrosfrön och hackspettssmedjor i det döda körsbärsträdet. Bråk om favoritplatser. Skalhögarna växer i rabatten. Fåglarna är omättliga!

Större hackspett: Dendrocopus major, vikt 70-105 gr

”Skynda, skynda”, ropar titor och mesar när fågelmataren gapar tom. De förföljer mig med sina uppfordrande pip när jag rör mig i trädgården. Tittar surt på mig. Flaxar irriterade runt mitt huvud om jag inte är snabb nog. Jag faller till föga och fyller på mataren.

Entita: Poecile palustris, vikt 11 gr

Talgoxe: Parus major, vikt 14-22 gr och Blåmes: Cyanistes caeruleus, vikt 14 gr

Den grå himlen hänger tung över trädtopparna. Jag önskar mig ljus och jag önskar mig en gnutta snö! Inte decimetrar eller halvmetrar, bara en gnutta. Så lite att det inte är till besvär för småfåglarna. Inte så mycket så att de nästan, som i fjol, drunknar i den.

Men ett fint vitt täcke som döljer fula sorkhögar och vissnande löv. Som ger helgkänsla, dämpar ljud och lyser upp den mörka decembermånaden. Som lägger sig julkortsdekorativt på trädens grenar och stammar. Fin, fjäderlätt snö som bildar en vacker bakgrund åt småfåglarna. Såklart inte fåglarnas, men en självisk fotografs önskan!

Nötväcka: Sitta europaea, vikt 20 gr

En annan önskan är att få se korsnäbben igen. För mig en sällan sedd fågel som lever högt där uppe i grantopparna. Långt utanför mitt synfält och långt bortom min hörselgräns. Eller är det bara så att jag inte är så bekant med deras sång och läten? Att jag inte vet vad jag ska lyssna efter? I februari i år hände det att ett färgglatt par landade hos oss, förmodligen mitt under parbildningen. Den glänsande rödorangea hanen satt där en stund i björktoppen som en kvarglömd julgransdekoration och småpratade med honan som satt på grenen intill. Ett udda besök som jag nätt och jämnt hann få med på bild.

Mindre korsnäbb: Loxia kurvirostra, vikt 38 gr

Från tidigare vintrar vet jag att koltrastarna definitivt inte vill ha snö. Blir irriterade på allt och alla. Tjattrar och skriker. Slåss om maten och slåss om utrymme. Sura, trumpna och lättstötta! I vintras trampade jag  till en gång i snön för att underlätta för de tjuriga fåglarna och lade ut äpplen där. Koltrastarna tackade förvisso inte, men kunde i alla fall promenera fram till maten utan att sjunka ner i snön.

Koltrast: Turdus merula, vikt ca 100 gr

Det var inte bara koltrastarna som uppskattade ett område med tilltrampad snö. Jag strösslade ut solrosfrön på en upphöjd sten i trädgården – domherrarna blev förtjusta! Åtminstone såg det ut så för mitt mänskoöga. Diskret flöjtande satt de en lång stund i träden innan de landade på stenen. Mumsade i sig stora mängder med sina artfränder omkring sig, som de tolererade någorlunda.

Domherre: Pyrrhula pyrrhula, vikt ca 24 gr

Domherren är en avvaktande fågel. Kan sitta länge och studera omgivningen innan den bestämmer sig för att hämta ett frö. En del föredrar avskildhet och flyger iväg med sitt frö till ett lugnt hörn i trädgården. Grenen på bilden nedan är populär som matplats och med kombinationen röd domherre-vit snö-grön mossa, som är sinnebilden (om än inte sann) av svensk vinter, lämnar vi domherrarna åt sitt öde.

Domherre: Pyrrhula pyrrhula, vikt ca 24 gr

Vi förflyttar oss i stället till en liten damm där ett svanpar ligger och betar i det grunda vattnet. Dimman har legat tät under natten och har svårt att lyfta denna morgon. Solen försöker tränga genom men lyckas inte riktigt. Men ett litet ljusstänk träffar svanvingen som för ett ögonblick lyser nästan transparent i det grå.

Knölsvan: Cygnus olor, vikt 9-12 kg

Och så avrundar jag denna min sista blogg precis som jag inledde den första: med en ägretthäger. Bildens ägrett mötte jag häromdagen. Skimrande vit och elegant. För inte så många år sedan ett exotiskt inslag här i vårt land, men numera en regelbunden gäst som till och med häckat med framgång! För en fågelfotograf är den en utmaning – klokt försiktig håller den sig oftast på stort avstånd. För mig är den en välkommen inflyttare och ett strålande fotomotiv, en fågel som jag kommer att fortsätta bevaka vid de platser i min närhet där den finns av och till.

Ägretthäger: Ardea alba, vikt 0,7-1,5 kg

Nu har du och jag träffats här i min blogg en gång i månaden under året som gått. En blogg som helt naturligt för min del mest kommit att handla om småfåglar. Hos dem finns nämligen en stor del av mitt hjärta och mitt intresse, och med dem tillbringar jag en hel del tid. Jag är inte på något vis fullärd, inte ens halv- eller kvartslärd när det gäller fåglar, men med intresset har följt en vilja att veta mer om dem, att lättare kunna identifiera dem och att bättre tolka deras sång och läten. Ett intresse som jag vet att jag delar med många och som jag hoppas kunna ägna mig åt många år till.

Men årets cirkel är strax sluten och det gamla slitna år 2021 övergår i ett alldeles okänt och fräscht år 2022. Jag önskar dig kära läsare ett underbart, nytt och spännande år och tackar dig för att du har varit med mig här i bloggen och läst och kommenterat det jag har skrivit!

God jul och gott nytt år,

önskar

Eva Kronvall