Nu sensommarstillnar det i naturen. En och annan koltrastdrill hörs någon gång men i övrigt har fåglarna tystnat och ger sig bara tillkänna när de bråkar med varandra i trädkronorna. Duvorna sitter i och för sig och kuttrar lågmält inne bland björkens trasselgrenar, men lätet är så vardagligt att min hjärna nästan har slutat att registrera det. Deras kutter är en del av vår skog och vår vardag, det hör hemma här precis som skränet från korpungarna som sitter och väsnas bortom kalhygget, och precis som humlesurret som fortfarande är så intensivt i trädgårdens snart överblommade rabatter.

Fortfarande matas fågelungar. Den sista koltrastkullen som har vuxit upp på en hylla på vårt plank och just har lämnat boet får visst nöja sig med frön (hårdsmält?)…

Koltrast: Turdus merula, vikt 100 gr

… men svalungarna får insekter, precis som de är vana vid! Omättliga tycks det som. Små glupska varelser med ginnungagap som är ständigt öppna för mer. Och ändå mer!

Ladusvala: Hirundu rustica, vikt 18 gr

Insektssurret är som sagt intensivt i år. Humlor i mängd. Ovanligt många fjärilar. Bitande bromsar uppvaktar oss och brummande bålgetingar gör oss sällskap i växthuset och i sovrummet. Flugor stora som lurviga flygplan vill dela maten med oss och tvestjärtarna finns precis överallt! En och annan fredlig harkrank svirrar runt innan den blir ett spretigt mellanmål för en fågel.

Harkrank: mellanmål för en fågel

Det kan inte vara så lätt för den unga törnskatan när maten har många och långa ben och dessutom stora vingar som gör det svårt att se hur munsbiten ska behandlas.

Törnskata: Lanius colurio, vikt 28 gr

Nu gör många av våra flyttfåglar sig redo för att ge sig av mot sina vintervisten. Fettdepåer och muskler byggs upp och vingar tränas i lek och i jakt. Bildens unga aftonfalk har inte synts till på ett tag. Kanske den redan befinner sig i luften på väg söderöver?

Aftonfalk: Falco vespertinus, vikt 150 gr

Och nu mognar sommarens blomställningar till frökapslar, små energibomber till nytta för småfåglarna, både för de som stannar och för de som lämnar oss över vintern. Titan som är flitig fröplockare stannar hos oss över vintern och kommer inte att sakna mat då heller, vi ser till så att alla trädgårdens (och skogens?) fåglar har tillgång till frön. Dyrt, men trevligt för mig som fotograf, det brukar bli många, långa och roliga fototillfällen.

Entita: Poecile palustris, vikt 11 gr

Den sista sångaren att lämna oss är gransångaren som håller ut till långt in i oktober. Nu har den sedan någon vecka slutat med sin ”saltsill”-strof och fladdrar bara runt i jakt på mat. Den är outtröttlig med att rensa bladen från larver, bladlöss och småflugor. Här inspekterar den tillgången på oxelbär, som i år till skillnad från i fjol blir riklig. Bären är otroligt uppskattade, speciellt av koltrastarna – högtidsstunder väntar mig och min kamera om några veckor!

Gransångare: Phylloscopus collybita, vikt 7 gr

Text och foto: Eva Kronvall